Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 2

Mina söner äro ute och draga noten en half mil nedanfö och jag är ganska viss att de skola uppsiska don i förbifarten. Dvergen kastade en högmodlig blick på honom, insvepande sig i sin mantel. — Gör icke narr af mig, min kära vän, ty jag är en tjenare i slottet de Montehenu. Jag beledsagar fru grefvinnan och grefvens nevö, mr Didier, till klostret i Br dalen. Vi komma sannolikt icke tillbaka förrän imorgon, Om edra söner vilja förtjena en hederhg belöning så må de bära min barett till den ådle herren, som är en af Hans ssicreMajestäts trognaste och högst uppsatte tjenare. Ett omärkligt småleende af mr de Bourbon gjorde dvergen begripligt att den dolda afsigten med hans ord blifvit tillfullo uppfattad. — Min vän, fortfor han, ni känner utan tvifvel till grefve de Montchenus herresäte, som höjer sig på kullen derborta ? — Måtte val det, svarade färjkarlen lugnad, då vi hvarje fredag bära flisk dit. Dvergen besteg åter färjan med så mycken liknojdhet som om de båda ryttarne, hvilka nyss stigit af hästarne, varit honom fullkomligt obekanta. Han beledsagade verkligen grefvinnan de Montchenu och hennes nevö. Oroad af Didiers ande kärlek till Clotilda hade Diana, under förevänning att icke vilja befinna sig uppväx i slottet sålänge konungen der vistades, förstått förmå sin man tillåta henne tillbringa tvenne dagar i cistercienserklostret Val Bressicre, hvars abbedissa var en af hennes tanter.