Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 2

om lösningen af deras stora tvist ännurskall åta vänta på sig, skola olyckor af annat slag kunna folja. Dritven af passionerna och stridens nödvändighet, kan unionsregeringen påbjuda slafveriets omedelbara borttagande och ullochmed drifvas att använda ett förfärligt krigsverktyg, genom att beväpna slafvarne mot deras herrar; men denna åtgård skulle, förutom hvad den i sig eger våldsamt och barbariskt, ej kunna vara af gagn för den som vidagit den; den skulle i nordstaternas sköte kasta slitningsfrön, mera gagneliga än skadliga för söderns sak. Vår forsattare antager således, efter hvad isaren finner, att, om sydstaterna ginge segrande ur kampen och en för dem förmånlig fred påtvingades Norden, Lafprincipen skulle blifva den förherrskande och Amerikas lugna framåtskridande i frihet på handelns och industriens väg till en viss tid omöjliggöras. Hans bevisning är logisk, men hviar måhanda på en premiss, hvars mindre hållbarhet bändelserna kunna ådagalägga, nemligen den att Sydstaterna skulle anse slafveriet nödvändigt. Vi skola här nedan i korthet se till, huruvida man icke äfven der i någon mån kommit till öfvertygelse om olämpligheten al slafverietbibehållande i längden, men vilja först påpeka det förhållande, att artikelforfattaren 1ÅRevue des deux Mondes kommer ull slutsatsen att ätven krigets upphörande är nödvändigt, men på samma gång ogillar ett slafupprors understödjande at Nord-taterna. Dessa hafva redan tydhgt visat sig ej kunna med vapenmakt undertrycka Södern; och detta ingär icke på tred under andra vilkor, än sin likställighet såsom ott oberoende statstörbund med Norden. Detta vill ej fört. förorda, emedan det skulle befordra slafveriet, men ställer sig samtidigt åtven afgjordt emot slafrevolutionen, fastån deta tycks vara nästan enda utvägen att undertrycka Södern; med ett ord, förf. har råkat in i en bevisningens återvändsgränd, den han ej kan komma ur. Återstår derföre nu, att hanvisa på den mening som motsatta sidan hyllar, Redan i förra århundradet begärde Sydstaterna att förbud sknlle utfärdas mot intörsel af slafvar från Afrika. Men då röstade Nya England och sjeltva det puritanska Massachusetts emot detta förbud, emedan det ej ville afsäga sig den vinst som dess köpmän. och riddare drogo af slafulltorseln. Slutligen kom dock sorbudet till stånd. Men då Norden nu ej mera kunde förtjena på denna handel, drog det löst mot slatanhängarne i Södern. Dessförinnan voro inom detta senare emancipationssträfvandena icke sällsynta och wan lade för dem inga hinder i vägen. Denna fredliga agitation gjorde äfven, att de olika staternas regeringar utfärdade lagar till negerns skyddande mot husbondens godtycke. År 1816 bildade sig i Tennessee en förening till negrernas frigifvande efter hand; i hentucky, Maryland och Virginien foljdes detta exempel. Följande året föreslog man att öfverenskomma med Nordstaterna, det de skulle i förhållande till sin folkmängd upptaga frigifna negrer. Men de nekade. År 1819 föreslogs, alt man skulle börja med de qvinliga slatvarnes friguvande. Två år senare proponerades, att man skulle bestämma slafveriets alskaffande till år 2,000 och under tiden vidtaga törberedande åtgärder. En annan plan, som väckte anklang, gick ut på att förmå staterna bestämma en viss färggrad, då slaf skulle vara fri. Alltså skulle en quarteron, som blott hade en fjerdedel negerblod i ådrorna, betraktas som hvit etc. ete. Dessa olika förslag kommo visserligen icke till utförande, men de visa, att man inom Sydstaterna verkligen var betänkt på att söka om möjligt afskaffa slafveriet, dock icke våldsamt och häftigt. Man eger skäl att tro, det Sydförbundet för erhållande af sin sjelfständighet skall möjligen kunna förmas inga på nagon slags öfverenskommelse om slafvarnes frigifvande. Och detta så mycket mera som kunniga statistici med bestämdhet påsta, att ett sjelfständigt Sydstatsförbund icke skall kunna draga bördan af slafveriet, utan tvingas att införa det fria arbetet, såsom varande vida billigare än slafarbetet. Det är redan nu ett faktum, och har af presidenten Davis flera gånger påpekats, att man der måste mera än bittills kasta sig på sädesroduktionen. Bomullsodlingen förutsätter, såsom den hittills bedrifvits, aristokrati och stora egendomar; ett rationelt jordbruk i vära dagar tvingar till egendomskly ning. Man har derföre föreslagit, att de europeiska makterna skulle i Sydstaterna söka bereda en emancipaItion efter ungefär Rysslands mönster, så att