Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

klädd i en jacka med små skört samt på hufvudet en barett med uppvikna brätten, och å hvilken bans vapen var broderadt. Efter dem red en page, men en page så mager och ömkelig, och i synnerhet så löjligt utstyrd, att det var omojligt att se honom utan att skratta. Denne besynnerlige sigur gjorde, när han sick se de båda ryttarne, ett så häftigt hopp i sadeln, att hans sto tvärstannade, men hann högg ögonblickligen sporrarne i dess sidor och skyndade i galopp efter sitt sällskap som nyss ridit inåt skogen. — Så sannt jag är en kristen menniska, utbrast hertigen, var det icke mäster Moucheron, som nyss passerade förbi oss som en andesyn! — Ja, det var han, svarade Pomperant, och den eländige vanskaplingen har bestämdt både sett och igenkannt oss. — Gör ingenting! Jag är lika säker på min narrs diskretion som på hans trohet! Ryttarne fortsatte vägen mot färjan, som var ungefär på ett bösshålls afständ, men de saktade snart sin ridt och framskredo med misstroende, emedan de sågo att trenne passagerare hade stigit ombord, hvilkas hästar gjorde ett stort buller. Pomperant drog redan hertigen i armen för att förmå honom vika af vägen, då en af främlingarne, som märkte deras tvekan, med stark näston sjöng en schweitzersäng. Det var en militärisk refräng som äfventyrarne på den tiden sällan underlato skråla i kör, när de marscherade flock vis. — Sancta Barbara! sade mr de Bourbon, så snart den 1