Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

— fara för hjellens lif eller lemmar, ha jemte am nesmnen for desertorer från den ialienska ar måen och revolutionen 1 Grekland, icke kun nat undga att väcka en hitlig gladje i Italien ÄÅterstär nu blott att den romerska och du italienska frågan loses i italienskt intresse Det såges att hr Drouin de Lhuys vill bered: den torras lösning genom den senare — at han börjat uuderhandlingar med kejsaren a Österrike om Venedigs aftradande, för att se dan på allvar gripa sig an med den romer ska. Detta klingar mera präktigt än begrip hgt; ty det är visserligen, enligt ordspråket sanut att alla vägar leda till Kom, men der otver Venedig, genom fästningstyrkanten har tor ögonblicket då Frans Joset är i full tar med realiserandet af sina helstatsplaner, foga utsigt tör sig. Från alla håll uppställer man pretendenter ull den lediga helleniska tronen, och jag ar lörvänad alt prins Oskar ännu icke satt plats bland de talrika kandidaterna. Prins Alfred, som grekerna påstås önska, torde nöja sig med sin utsigt tull den engelska amiralsvärdigheten, dels emedan engelska regeringen ej torde ha lust aw altrada de joniska oarna såsom afskedspresent at honom, och dels emedan han är uppfostrad 1 protestanuska religionen, hvilken hans moder, och säsom man bör hoppas, han sjelf ar varmt ullsitven. Iden att placera prins Napoleon på denna tron har mera rimlighet för sig, då det e) är anledning aw tro, det ombytandet al religion skulle vara särdeles motbjudande tur denne furste. Man kan förvänta, att grekerna ej skulle förbise vinsten at det skydd 101 slit nyvunna oberoende och det handtag vid blitvande erofringsforetag, som väl skulle komma dem ull godo, om den främste bland transke kejsarens antorvandter bletve konung al Grekland. Derull kommer, att de såväl som ualienarne skulle med nöje se den derigenom uppkomna dynastiska forbindelsen mellan det unga Hellas och det unga Italien; Viktor Emanuels dotter skulle sakert vinna sympatier, som drotomng Amelie icke sorstätt sorvartva sig. Så tull vida ser allt godt och vär ut. Men a andra sidan torde Europas stormakter och smamakter icke se med synnerlig belatenhet att Grekland blir en fransk vasallstat — att Napoleon III genom att hjelpa siv trande ull en europeisk tron upptager den ael at sm sarbroders politiska system, som har så sorhatlig för Europa. Jag wor lor min egen del ännu att en rysk storfurstes val har mesta sannolikheten tor sig — han må nu kalla sig Leuchtenberg elter Romanow. Ryssland eger dju pare torsänkmugar inom Grekland än nägot annat europeiskt rike — hvem vet icke det. Grekerna veta att en mot orienten riktad er Ötringspolitik är djupt inrotad icke blow på högsta ort inom den moskovitiska staten, men alven 1 sjelfva tolkmedvetandet. Grekland under ryskt ioflytande är en kil som skall bräcka det skröpliga osmaniska riket; Ryseand kanner detta och skall derföre med törkarlek omfatta hvarje tillfälle att stadga och stegra detta inflytande. Man säger att Ryssand är försvagadt genom gjorda förluster och inre stridigheter; jag tror ej mycket derpå. Det skulle ej störväna mig om nästa gång erigslägan bryter ut ofver Europa, den mokoviuska jettestaten framträder på skådebaian starkare än någonsin i följd af sina inre esformer och framtorallt af upphäfvandet af ifegen-kapen, som gör kejsaren i sjelfva vercet till vÅalla ryssars sjeltherrskare — till leras ende sjelfherrskare. Det är klart att grekerna tagit italiedarne till förebild vid utforandet af sin obloliga revolution dertill uppmuntrade at dessa enares framgång och de sympatier de vun