Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

— ——————————————————————— fem minuter, då alelsmannen, kastande oroliga blickar omkring sig, sade till fursten: — Spärhundarne som förfölja eder, monseigneur, äro så talcika, sagerna och vadställena så väl besatta, edra vanner så strängt bevakade, att det kanhända blir nödvändigt att resa endast om nätterna. — Men hvar skall jag om dagen gömma mig, narraktiga menniska, anmärkte mr de Bourbon. Till och med munkarne i karthusianerklostren skulle neka en rebell gästfrihet. Pomperan böjde sorgsen sitt hufvud. Hvart har ditt stolta mod tagit vägen? fortfor hertigen småleende. Din diplomati tror jag lider brist på ressurser. och du känner redan hundarne hugga sina tänder i dina vador. Sancta Barbara! karl, hemta nytt mod. Det är just i förtviflade ögonblick som det är ärofullt att kämpa och segra. I denna stund är allt fiendiligt emot mig, bonden bakom sin häck, fiskaren i sin båt, soldaten i sin bivuak, munken i sitt kloster, flickan vid sin spinnrock och den ädla damen framför sin spegel. Traden vid landsvagen äro spioner på mig, är det icke sannt? Nåväl! och likväl! svär jag att den första af konungens tjenare, hvars boning vi påträffa, skall blifva min värd eller ock vill jag ej behålla mitt namn. I samma ögonblick passerade en beslöjad dam tvärs öfver vägen. Hon red en präktig fuchs och hade högra benet kastadt öfver sadelbomen, enligt det mode som nyligen blifvit infördt af Catharine di Medicis, hvilken då ännu var ung och skön och en oförvägen ryttarinna. Vid damens sida färdades en ung man, äfven till häst,