Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

— — W wW-W — de Lhuys äro alla verktyg af hvilka han skiftesvibetjenar sig, allt efter sin politiks pendellika svangmngar. Det gilves deremot tvenne, som euligt all förmodan inverka på honom icke så obetydligt, och dessa tvenne äro kejsarinnan Eungeme och det franska tolket. Jag har redan förut flera gånger fästat er uppmärksamhet på kejsarinnans tormodade luflytande. Hvad den allmänna meningen inom landet angår, så har den, som här foljt händolsernas gäng med någon uppmärksamhet, icke kunnat underlåta att märka det kejsaren längt iran att säsom konungen af Preussen gå brostgänges ullväga mot någon allmän och starkt utbildad opinion hos sina undersätare, uppträder med full kraft och bestämdhet endast der, hvarest han kan påräkna lifliga sympauer hos majoriteten af sranska tolket. Der dessa saknas drager han ej i betänkande att besluta sig för ett återtåg, huru påkostande an ett sädant mäste vara för den kejserlIga makttullkomligheten. Ett sädant var hans otvergifvande at det finansiela system han toljt, ofveriätandet åt Lagsuftande Korpsen at kontroll olver statsutgitterna och Foulds inträde i ministren nära nog i egenskap af formyndare. Denna efstergist bar, märkvärdigt nog, långt itrån att skada det kejserliga anseendet mv landet, betydligt ökat det. Man hyser ou törtroende ull kejsaren, emedan man funnit alt han ej vill fora landet till branten at dess undergang endast tor att ej behofva medgitva all han haft oralt, såsom så mäången onuldsherrskare tore honom gjort. Den reform som den store hebreske financiören genomfort, har redan åstadkommit en icke obety dng minskning af statsutgitterna, jemte utsigt ull årliga afbetalningar på statsskulden. Sålunda ar en af de vadligaste anklagelsepunkterna mot den närvarande regimen undanröjd. Kejsaren har i denna sak handlat i sitt eget intresse liksom i Frankrikes. Hau har ej giomt hvad Europa tycks vilja glömma — att han, enligt den konstitution han gifvit Frankrike, ar ansvarig intor transka tolket, att detta om han missbrukar den åt honom uppdragna nära nog oinskränkta makten sålunda har laglig ratt att stalla honom ull räkenskap dertör och fråntaga honom densamma. Den romerska frågan är för närvarande 1 ett stadium, som icke gitver anledning ull mänga reflexioner, utan på sin hoja tillsvatvande gissningar. Man vet att den franska regeringen inlätit sig i nya underhandlingar med Hans Hehghet tor att åvagabringa hvad hela verlden vet är omöjligt, en uppgörelse mellan påtven och det unga konnngariket. Det ar ett diplomatiskt schackspel, som utfores mellan hr Drouin de Lhuys å ena sidan och kardinal Antonelli å den andra — ett verkligt spel om påtvens skägg, som hvar man kan inse på förhand. Om kejsaren kan törmå påtven till någon eftergitt, blir den sakert så liten, att Italien försmär den. Napoleons möda är då förspilld, men han hoppas att den blir räknad honom till godo af det klerikala partiet och den af detsamma styrda massan. Och dessutom bilda negotiationernva alltid ett tidsuppskof; nya möjligheter för den kejserliga politiken kunna derunder uppstå, nya anledningar att ockupera en stad, hvars besittning skulle göra Ttalien starkt, enigt och oberoende af främmande inflytaode. D:r Nelatons utlåtande röraude Garibaldis blessyr har här, hksom osverallt i Europa, våckt stor tillfredsställelse hos hjeltens beundrare. Ett faktum qvarstår dock alltid, neml. det att den läkareskara, som omgitvit hans sjukläger, våsendtligen misstagit sig, ithy att den kula, hvars befintlighet i foten envist örnekats, är ett oumkullrunkeligt faktum. Den omständigheten, att den berömde franske cirurgen tror sig kunna utdraga den utan