Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

nyss ditkommit, och som kunna gifva eder bättre beskec än vi. Adelsmannen trodde sig på mäster Cocquatrix läppar skönja ett gäckande löje, men för att afvända borgarenas misstankar, hvilka rådslogo sinsemellan med låg röst, fråga de han: Hvar ligger kyrkogården ? — Vid ändan af en smal gata som synes bakom popplarne på venster hand, svarade Cornemuche. Vid Gud! utropade slagtaren på samma gång, seende ett halft tjog ryttare närma sig andra ändan af bron, edra vänner äro oroliga för edert dröjsmål, ty de komma för att söka er. Pompårant kände en kallsvett fukta sin panna. Har igenkände Faucheuxs och Goulards kamrater. men han höll god min och smålog behagligt åt mäster Cocquatrix. — Ni har rätt, min raske man. Men Jag föredraget att begifva mig till hotellet, ty både min häst och jag äre färdiga att dö af hunger. — Farväl, mina herrar, och stor tack ! Han helsade borgarena med handen och tog helt lugnt vägen uppåt gatan, som blifvit honom anvisad, men när han trodde sig utom synhåll bytte han om riktning och hann snart tillbaka till den gamla ladan, der konnetabeln väntade med stor otålighet. IIan berättade honom den ledsamma sanningen, och föreslog honom att gå öfver Rhöne på Vincent Jodelles färja. De båda flyktingarne redo således sida vid sida under