Göteborgsposten – 14 november 1862, sida 1

E— — — mänheten snart sagdt på hvarje punkt son erbjuder sig åt pekulauonsandan — allå dessa för upphällsvåder beräknade anstalter ha af de tåta skurarna tvungits till ständiga uppehåll mrorelsen. Men hvad är att göra i sadant fall? Fransmannen rycker nu såsom alltid på axlarna, småskrattar, hoppas på att molnen skola skingras eller ätminstone regnet upphöra aw strömma. Och så snart detta iutrasfar sticker han fram sitt fryntliga ansigta utropande: Monsieur, Madame, hvad behagas? uvmärkta drutvor, förträffliga päron etc. etc. Kejsaren, kejsarinnan och den unge arftagaren till den transka tronen ha afrost ull Cumpiegne for att jaga. ÄÅlunnstone är detta den torstnämdes afsigt; men hvad vet jag? såsom Aftonbladets pariserkurir plagade fråga. Kanske låter kejsaren sin gemäl ofva eig att skjuta hjäl rådjur och harar liksom han låtit henne äka skridskor på den lilla artificiella sJön 1 Bolognerskogen när vinterkölden gjort detta noje möjligt. Och kejsarbarnet, underbarnet, Frankrikes barn — hvad är naturligare än att detta udigt invigos i den storsinta idrotten att taga lifvet at det i de kejserliga parkerna inspärrade vildbrädet. Hvad berraflar Napoleon LILI Sjell, så jagar han med talang och passion — vm det kan såges att han gör något med passion. Det ar kanske så godt att han har denna böjelse; den kan tjena som säkerhetsventil, svin asledmug for den tevdeus tor grymhet, hvilken svarngen kan trånkanuas honom at den, som studerat hans historia, hans personlighet eller ätven biott hans ansigte. Nu råder ett visst lugn i Fraukrikes politiska verld, och der gitves ingen anledning för ullgripandet af dessa krafjåtgarder, hvarull mildare sinnade enväldsherrskare än den hoge jägaren i Compiegne lätiv torleda sig. Men lät bladet vända sig — en sak som ingen tankande och erfaren fransman anser omojligt — och det skall visa sig aw Napoleon 1II icke ryggar ullbaka för någon handling hvaraf han kan vänta sin tons raddniug. Långt ifrån att likt Ludvig Filip smyga sig ut genom en bakdorr medan han annu bar godt om trupper att sända mot barrikaderna — längt iträn att hkt konung Otto at Grekland vika för revolutionen utan alt aflossa ett bössskott, skall enligt min ofvertygelse den trodje Napoleon upptordra Frankrikes här, att i det längsta kämpa mot Frankrikes folk tor det andra kejsaredomet, tor det kejsaredome, som när fredenn, Och om han segrar — da skall han troligen ej utfärda några amnestuer sådane som Viktor Emanuel utsärdat. Men hvarull dessa profetior 1 fredeno och lugnets gyllene dagar? Napoleon är i många alseenden en stor regent, ehuru icke i de högsta, Många al de åtgärder han vidtagit aro kloka och gagneliga — hvem vet icke det? Det vore en orättvisa och en dårskap att jemsora honom med bourbonerna af den yngre som af den äldre grenen. Han hade hatt tillfalle att under sin tidigare ålder studera regeringskonsten 1 landsflykt. Detsamma kan visserligen sägas om Ludvig Filip, men det låg någonting skuggräddt, småakugt och nidskt hos medborgarekonungen som illa torlikade sig med den stolta franska nauonens ider. Han gick kalkborgerligt tillväga i handhafvandet at sina egna aflarer liksom af laudets, och detta är något som nästan lika litet kan sägas om den tredje Napoleon som om den förste. Han är en man full af genomgripande kraft, han är en tankens och handlingens man på en gång; han är själen i sitt kabinett och hvarken den liberala eller den konservaiva skiftningen bland hans omgitning utofvar något betydligare inflytande på honom. Persigny och Walewski, Thouvenel och Drouin