Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 2

utan buller Faucheuk vid benen och axlarne, samt nedstego med honom i källaren. Sedan de säkert stödt honom emot muren återvände de att hämta Goulard, hvilken de nedsatte vid sidan af kamraten, men hvarje gång som ryttar i sin oroliga dvala mumlade: Grip landsflyktingen ! skälfda broder Denis ofrivilligt. De återuppstego derefter i stugan, lösgjorde trappan, togo sina vapen och inlade omsorgsfullt pergamentet i Huberts hjelm, samt lemnade kojan läggande ett guldstycke på bordet såsom betalning för hvad de förtärt. Till stor häpnad för Marcelline, som matade sina utmagrade höns, lossade de ryttarnes båda hästar och hoppade skyndsamt i sadeln samt satte af, öfverlemnande åt hästarnes instinkt att bestämma vägen. — Ni har slupit vackert undan, broder Denis! voro de enda ord som Mubert på en timmas tid yttrade. — Ruset hade förvirrat denne marodörs ögon, och först då han insomnade igenkände han som i en dröm Frankrikes bjelte. — Nej, Pomperant, svarade den falske fransiskanern med dyster röst, icke Frankrikes hjelte, utan Frankrikes landsflykting. Broder Hubert nedböjde hufvudet och bleknade i sin ordning, men svarade intet. Båla sporrade sina hästar för att genom den snabba ridten söka undfly sina egna tankar. (Forts.)