Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 2

till Hanna Dahlström. IIan förklarade sig dock härvid ha handlat af ungdomlig oeftertänksamhet. Den ungdomligt oeftertänksamme hr A lafslutade, såsom ref. uppfattade det, sin förklaring med att yttra det Hanna Dahlström alls ej hade skäl att spela helgonet S:t Brita, en beskyllning som ej särdeles väl lämpar sig att yttra om en person, för hvilken man Åvelat gå i döden och hvilken man poetiskt helsat som -sin forna älskarinna. Men det passar dock bra i stycke med de för hr A. sjelf ej särdeles hedrande anspelningar han förut tillåtit sig mot Hanna Dahlstroms rykte. Hr A. förnekade sig i öfrigt ba erbjudit Hanna Dahlström sin hand och sitt hjerta. Han hade blott raljerat med henne. Till tack för allt det goda han gjort henne hade hon blott tillfogat honom ondt, förklarade han. Men då han tillfrågades hvari detta onda bestod, kunde han ej uppgifva annat än att hon, då hon besokte hans bod, ibland ätit socker ur hans bodlådor. Domstolen tycktes dock ej anse detta som eu kapitalförbrytelse. tlandelsbetjenten Aug. Andersson och flickan Charlotta Petersson hördes båda på ed. Den förre bekräftade till alla delar hr A:s uppgifter derom, att han förut gjort sig förvissad, att knallpulversbrefven skulle vara oskadliga. Den senare hade intet annat att säga än att hon äfven från hr A. emottagit ett dylikt bref, utan att dock anse saken för annat än ett skämt. Hon hade dock ej, liksom Hanna Dahlström, blitvit skadad af detsamma. Aug. Andersson igenkände dessutom bestämdt det i rådhusrätten förevisade söndersprängda brefvet såsom det, bvilket han på hr A:s tillsägelse nyårsafton burit till Hanna Dahlström. Hr A. synes således vara oskyldig till allt uppsåt att verkligen ha velat skada llanna Dahlström; men hans beteeude att, tör att rentvå sig sjelt, söka nedsvarta dennas rykte, är så lumpet, att han ialla tall väl kan anses fortjena det åtlöje för hvilket han blitvit utsatt. Målet uppskjöts på åtta dagar. —— ——