Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 2

stade sig på ryttaren, likasom då salken fixerar sitt rof på hvilket han ämnar slå ned. — Du är en officer ! lallade Goulard, allt mer och mer oredigt och försökande att resa sig upp, likasom om ett täckelse dragits undan hans ögon, samt låtit honom skåda en förfarande bild. — Tig! upprepade fransiskanern, tig usling! — Du är landsflyktingen ! Grip landsflyktingen! mumlade ryttaren, återfallande på sin pall, besegrad af sin druckenhet, och med stirrande ögon och darrande hand pekande på den kraftfulle munken, från hvars tag han ej förrmådde lösgöra sig. — Medaljen her rätt, stammade han; villebrådet kommer sjelft till oss! Hjelp Faucheux! Ser du icke i denna dimman landsflyktingen framskymta? Mina fingrar gripa endast i tomma rymden! Grip honom och vi skola dela... dela ... belöningen. Men Faucheux hörde honom lyckligtvis icke. Efter mera äu en ragling hade ban hamnat på en pall, och slående tennbägaren i bordet skrek han med svafvande och rosslig röst på mera vin. Broder Hubert som bevakade honom tog en stor kruka och skötte så samvetsgrannt sin tjenst såsom munskänk, att vid tredje klunken Fancheux och Goulard läto sina tungs bufvuden sjunka ned på bordet och insomnade tvärt. Munkarne utbytte nu ett tecken som ålade tystnad, och deras ansigten lifvades af ett eget uttryck af djerfhet och fas vilja. De aflade skyndsamt sina hjelmar och värjor och bur vindstrappan till källaren, samt fästade den vid en i vågger inslagen jernkrampa. Derefter vände de tillbaka och tog