Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 1

ningskraft och lemnar sitt hemliga skydd, för att komma till er och af eder fråga hvart han skall taga vägen; saknar han gömställe, så är det vid er egen härd den dåraktige kommer att sätta sig. — Vid Kristi blod! utropade Goulard, om så är förhållandet, vördige fader, så ligger vår lycka i edra händer Oaktadt ryttarnes tankeförmåga var omtöcknad af deras bastanta florshufvor, fattade de dock att dessa den helige Huberts medaljer kunde blifva ett mäktigt vapen i deras händer; deras grofva och råa vidskepelse lät dem alls icke be: tvifla sanningen af en bekännelse som de ansågo sig så fint och skickligt hafva aflockat munkarne. De rådslogo med girig blick. och båda instämde i den tanken att de ej borde studsa tillbaka ens för att med våld vinna en så dyrbar egendom. Under tiden närmade sig Marcelline, blygt; hon hade icke förlorat ett enda ord af samtalet. — Vordige fader, frågade hon rädd, har er medalj äfven dragningskraft ... på den man älskar? — Mitt barn, svarade broder Hubert småleende, du har tvenne vackra ögon som i den vägen äro vida mera värda än min helige skyddspatrons medalj. Marcelline suckade och vände tillbaka med missbelåten uppsyn. Hon var icke riktigt öfvertygad om sanningen af munkens ord. Goluard hade, icke utan svårighet, rest sig och med framsträckt hand tagit ett steg emot munken. : — Gif oss edra talismän, och vid de heliga Evangeli