Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 1

—e—I L—U— — — att spåmannen dock varit begåfvad med förmågan att se riktigt in i framtiden. De kinesiska mandarinerna skola måhända nu ha Inst att sent omsider erbjuda några vreformer, några eftergifter, några små ofler på fäderneslandets altare, men vi äro rädda for att det är mycket för sent. Tajpingarne stå der alltid i bakgrunden och det är ännu i dag oafgjordt, huruvida detta endast är ett pack, åt hvilket man kan säga drag för hin! eller om det icke är en ung kraft, som rycker framåt för att sätta ett bättre nytt i stället för vanans trötta lexa, med andra ord, huravida de endast dragas fram af hvad den berömde Orla Lehmann en gång har kallat den plebejiska andans onda instinkter, eller om de icke snarare äro förtrupperna för ett föryngradt kinesiskt folk, med ett berättigadt kraf och ett annat bättre motif, än den blotta revoltens och det ensidiga mandarinhatets. Under alla omständigheter är man i Kanton mycket rädd, såsom telegrafen senast har sagt oss, och mandarinerna — vi återkomma dertill — skulle nästan ha Inst att sätta sig ned att gråta, men denna gången hafva de skäl, ty de hålla på att brännas ihjel. Brännas, stekas, osas, rökas, klämmas, stiokas, slitas, nypas, petas ihjel, lika godt! I detta slags alternatif är endast en dålig trost. Revolntionen i Grekland, den har åter gått sin gilla gång, utan krångel, utan blodsutgjutelse, utan hårdhandskar, och den har gitvit verlden ett oharmant exempel på hur ett folk tager saken i sina egna händer och befriar sig från en oefterrättlig monark utan att för öfrigt uppröra himmel och jord, utan att ens röra ett bår på den smordes hufvud. Det är en elegans i denna omvältning, som icke kan nog beundras. Grekerna hafva icke glömt sin gamla attiska smak. De äro ännu som fordom mästare i formen, de äro klassiska. Vi hafva nu alla haft tillfälle taga kännedom om kung Ottos afskedsproklamation från Salamis. UH. M. böjer sig under sitt öde; han beklagar sig icke, ty han vänder hem till ett fädernesland, der man vet att sätta värde på honom och der man har ett förträffligt öl, wen han beklagar Grekland, som nu går så oberäknehga skiften wuli mötes, säkerligen svåra pröfningar och allahanda vidlyftigheter. Stackars Grekland, som mister mig! vill han säga, men det får skylla sig sjelt! Drottningen Otto skall ha varit mindre resignerad. Hon har stampat i däcket på det ångfartyg, som sorde henne ur åsynen af ett land, der hon efterlemnar många kära minnen, och hon har annu vid ankomsten till Mänchen visat ett dåligt humör. Vid affärden från Salamis hade man hört henne ropa till sin herre och man temligen rakt på saken: Otto ll — Hvad behagas? Du bist ein — Vieh!! — Hvad är jag för slag? Hva —? Du bist ein Jfeh! — Drottning!! Du bist ein — Philip von Macedonien. Bland kandidaterna ull tronen i Athen uppträder en ny personlighet, prins Napoleon, kusinen, Denne stackars prins, som i de sista åren nästan icke annat gjort an flackat omkring i verlden å la recherche dune position sociale, såsom det heter mellan franska skämtare, skulle då ändtligen finna Ingn och ro och på ett värdigt sätt sluta sin odysse. Vi hafva intet emot prins Napoleon och han har vår röst på förhand. Han är icke så plon-plon, som folk inbillar sig. Tvärtom. Han och Grekland passa förträffligt för lada med ninoskraff anh lamnar ch