Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 1

— Ni ser dessa små medaljer som äro präglade med den helige Huberts, min skyddspatrons bild? — Ja, vördige! — Nåväll Dessa äro just vår skatt. — Är det möjligt. — Försedd med denna amulett kan en krypskytt nattetid vandra genom skogarne och taga villebrådet på sätet med blotta handen, lika lätt som om han bade en förtrollad snara. Den är en lockpipa som ocmotståndligt drager fogeln till sig och som tjusar och söfver honom. — IIuru! Ilar den verkligen en så förvånande kraft? frågade Goulard tviflande. — Jägaren behöfver hvarken hundar eller jägarehorn; djuret kommer till honom vid hans blotta röst, så krypande och odmjukt som en hund. — O. hvilken dyrbar relik! utbrast Faucheux som var idel öra, — Med denna medalj, fortsatte munken, sänkande rösten, söfver soldaten de fiendtliga vakterna och kan utan fara gå igenom ett helt läger. Hans steg äro ljudlösa, hans kropp gifver ingen skugga och tyst och osynlig kan han smyga sig ända till generalens tält. De båda ryttarne utbytte sinsemellan en blick af rofgirig och grym lystnad. — Hvad en krigare skulle betala mycket, afbröt Goulard, för att på en bataljdag ega en dylik amulett hängande om halsen! — Söker ni en flykting, på hvars hufvud ett pris är satt, fortfor munken, så gifver han vika för en ohejdbar drag