Göteborgsposten – 12 november 1862, sida 1

ES — — har kännt något i luften, dock kom slaget temligen öfverraskande. Tajpingarne hade i den sista tiden gjort oerhörda framsteg. Det är redan en månad sedan man visste, att de 1 otaliga massor ryckte fram mot Shanghae och att allt vek undan för dessa som vilddjur retade horder. Ännu höll Kanton sig likväl modigt och boppfullt. ,,.De skola icke våga anfalla oss, — hette det, — ,ty vi åro en stad med oändliga ressurser, vi vifta med vår stolthets solfjädrar och dessa flugor försvinna som en rökpust, vi vända ryggen åt dem, göra en bugning inåt at 90 graders vinkel och — Då, en vacker dag, hvilken upptäckt! Förräderiet lurar redan i hvarenda vrå at sjelfva Kanton, den röda republiken inom staden har sammansvurit sig med tajpingarne utanför, man har endast väntat på en viss signal af en viss Le-dru-Rol-lin-fu-chi-siang för att proklamera anarkien, mörda på en gång alla siendtliga mandariner, slå benen at alla domsto lar, hänga stadens kommenderande general upp i ett eller annat porslinstorn, och uppbränna hela herrligheten efteråt. Detta är sakens sammanhang i få ord; det är ytterst enkelt och lätttatuligt. Vi hafva sagt det, det tillämnade dådet har blifvit npptäckt i grefvens tid, men det har icke dermed blifvit fullkomligt och pålieligt förebyggdt, långt deritrån! Man känner olyckan, sow står for dörren, man viftar också med solsjtdrarne for att få dessa flugor att försvinna, men det stora Kanton med sina omatliga ressurser befinner sig i detta ögonblick förlamadt af skräck och icke så litet handsallet. Mandarinerna, när de gå i sig sjelfva och pröfva sitt hjerta, måste erkänna att de äro illa till mods och att den store profeten Contucii hela filosofika system icke här räcker fullkomligt ull för att bemöta, som sig bör, en ytterst kinkig eventualitet. Det har på en gång gått upp för dem, som ett ljus, att hela denna tajpingism ingalunda står isolerad, utan tvärtom i ett hog-t törtroligt sammanhang med något, som man här i Europa skulle kalla en vilseledd opinion; vilseledd, men dock en opinion! Pest ötver alla opinioner! De, mandarinerna, hafva måst såga sig sjelfva, att, när allt kommer omkring, äro de både för sina personer och som stånd allt annat än populära. Ejjest vore det ju icke möjligt, att konspirationen emot dem skulle innustla sig i Kanton sjelf! De äro mycket visa, underkunniga och förnäma, men de åtnjuta icke det allmänna förtroendet, de representera den högsta bildningen och tillika förmögenheten, men fulket kan icke tåla deras förrättigheter och uppreser sig mot det monopoliserade. Man inser lätteligen, att det är en hop gamla idter från 1848, som smittat menige man äfven i Kina och hvilka framför allt funnit en tacksam jordmån bland dessa tajpingska enfants perdus. Också sitta mandarinerna i Kanton för ögonblicket ganska melankoliska och röra om i sina thökoppar med trista åtbörder. De veta, att revolutionen står färdig att bryta ut, men de kunna icke komma åt den, emedan den egentligen är i sinnena och dessutom ar liksom ett gift i luften, det hjelper ej att gömma sig, ty faran är öfverallt, i hvarenda vrå, och bakom det obehagliga gif akt, som nyss blifvit dem hviskadt i örat, stå så till sagandes miljonernas oafvisliga anspråk. En spåman lär redan för femtio år sedan hafva torutsagt att derhän skulle det en gång komma för de mäktiga och genom sin ålder vördnadsbjudande kasterna i det himmelska riket, men då skrattade man först ut honom ganska duktigt och kokte honom de:efter lefvande i en enorm thevattenskittel; nu visar det sig, ———F——