Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 2

Carl af Bourbon, anklagad och öfverbevisad om rebellion, mened, förräderi och majestätsbrott, ma gripas till kroppen, etiam in loco sacro, och om han icke kan fängas skall han vid trumpeters klang trenne dagar å rad kallas att sig personligen inställa, vid äfventyr att han i annat fall blifver banntyst ur dessa vära riken, att hans gods och egendom kon iskeras, att biskoparne af Autun och du Puys, kapten de Poitiers de Saint-Vallier och alla andra för medbrottslighet misstänkta varda arresterade. — Orden är alldeles i sin ordning, tillade han, sigill, kontrasignering, ingenting felar. Och han öfverlemnade pergamentet åt brodren Hubert som äfven genomläste den. — Ack om Goulard vore så outtröttlig som jag sade Faucheux, så är jag säker på att vi slutligen skulle få reda på den fördömde konnetabeln, men får blott mat eller dryck, så bryr han sig sedan om ingenting, den lättingen. — Håll munnen! svarade Goulard, bekymmerslöst och med ett tillfredsställdt utseende uthällande den sista droppen ur vinkruset på sin tumnagel. Man har tillräckligt med utsigter ändå att dö i krig, utan att man behöfver sjelf taga lifvet af sig med hunger och tröst. Munkarne hade afbrutit sin måltid. Med armbägarne stödde emot bordet och med småleendet på läpparne tycktes de afundas sina gästers appetit, hvilka med en utomordentlig virtuositet läto omeletten, osten och saladen försvinna, På broder Huberts begäran framsatte Marcelline tvenne nya vinkrus till ryttarne som tömde dem till ära för fransiskanerne och kyrkans triumf. (Forts.)