Göteborgsposten – 11 november 1862, sida 1

klättrade han med stor vighet, samt nedkom med skinkan som han triumferande lade på bordet. — Huru, mitt kära barn, sade då Denis, med ett småleende som ej saknade sin bitterhet, du utsätter vördnadsvärda munkar för att dö af hunger eller åtminstone svälta mera än deras ordensreglor fordra, när det står i din makt att med blott några få skärningar i denna efterlemnade skinka så lätt förlänga deras dagar. I stället för att svara började Marceline stormskratta. — Du skrattar? — Ah ja, vördige fadar! jag skrattar emedan jag är mycket säker på att ni förr skulle vilja förlora alla edra tänder än bita ett enda tag i denna skinka. — Och till hvilket helgons heder då, min vackra värdinna? afbröt Hubert. — För att hålla långfredagen i helgd, hvilken högtidsdag det just nu är, svarade den unga bondflickan bitande. — Långfredag! utropade broder Denis med en min af den djupaste förvåning. — Redan! återtog broder Hubert. Det är förvånande hvad tiden hastigt flyr undan. — Men du misstager dig väl icke, flicka? invände Denis. Folja ni riktigt med eder tid här i denna enslighet 7... — Med dagarne i veckan? afbröt den gyckelfulla flickan. Ja då, vördige fader: Tror ni kanske att vi äro sådane vildar att vi glömma våra skyldigheter som kristna? Detta var orsaken hvarföre jag upphängt skinkan och ville spara den till söndagen. Hubert reste sig upp med halfslutna ögon.