Göteborgsposten – 10 november 1862, sida 2

del, och tillsbakakastande på de bastanta skuldrorna kapuschongen lade han sina vida armar på det tomma bordet. — Om jag icke vore ensam hemma, inföll Marcelline blygt, skulle jag springa och hemta lifsmedel i Saint-Antoniv, men min far har i morse gått till staden att sälja kol. — Och du vet icke om han snart kommer igen, frågade broder Hubert så liknöjdt att afsigten med frågan alldeles undslapp den unga flickan. — Jag vet det icke, vördige fader, svarade han; men han sade att han ämnade åhöra den predikan som biskopens vikarie i dag håller emot kålmaskarne till gagn och onytta för våra jordbrukare. — Ah, är det i dag som den saken skall försiggå, sade Hubert, som kom och gick, snokande i alla vrår i köket. Stackars insektslarfver! — Man säger till och med, fortsatte Marcelline, att om de otäcka krypdjuren, som förstöra all frukt, blommor och blad icke inom sex dagar hafva flytt undan, skola de blifva förbannade och excommunicerade af vår biskop. — Bah! utbrast broder Denis, som började tröttna vid detta ämne; hafva kanske löfoch kålmaskarne äfven ätit upp de ägg som edra höns värpt ? — O, nej! Jag har ännu ett dussin sådana i källaren, sade den lilla bondflickan, men det är också allt som jag kan erbjuda er, utom ett stycko getmjölksost. Broder Denis gjorde en ful grimas. (Forts.)