Göteborgsposten – 10 november 1862, sida 1

— —— —— — ——7—76— och stelt blod, hvilka ej förstå att slåss för en vacker flicka. Didier, dina gäster äro mina. Gif befallning åt mr Burnard. Hvad mig beträffar, så går jag nu att mottaga ett något förnämare besök, neml. H. M:t konungen af Frankrike, om det roar dig veta. — Konungen af Frankrike i Montchenu! utropade Didier. — Jag har icke velat, sade grefven, aflägsnande sig, att min herre skulle kunna anklaga dig för att ba undflytt honom. Emellertid hade Diana stannat qvar och betraktade med ett särdeles intresse ömsom nevön och ömsom Clotilda. Didier närmade sig henne och kysste hennes hand. — Min vackra tant, sade han småleende, ni är den goda fsen som uppenbarat er midt i stormen för att stilla densamma. Jag är förvissad att det är er som jag har att tacka för mr de Moutehenus plötsliga ädelmod. Det är således er som mina vänner Moncheron och Chevrette skola välsigna i sina böner; det är åt er som jag skall anförtro vården om detta arma faderoch moderlösa barn, som står alldeles ensamt här i verlden, och som så väl behöfver en ädel dams skydd. Grefvinnan fattade Clotildas hand och drog henne ömt intill sig. — Mitt barn, sade hon, ni skall anförtro mig eder smärta, och kanhända skall en samstämmig själs vänskap förmå lindra den. Dessa vackra ögon böra icke fördunklas af tårar. I stället för att sorgset blicka tillbaka på det för