Göteborgsposten – 8 november 1862, sida 2

het, som snart är för oss försvunnen som en andesyn, något oemotståndligt dragande? — Hvad rör mig denna kringstrykerskas skönhet, min fru? afbröt grefven bittert. Diana lät dock icke bringa sig ur fattningen. — En oemotståndlig dragningskraft, upprepar jag, för en nyckfull och lefnadsmätt konung, sådan som vår herre och blifvande gäst, konung Frans. Didier och hans skyddslingar passerade i detta ögonhlick vindbryggan. — För konungen! utbrast Montchenu, slående sig för pannan. Du har tusende gånger rätt, Diana! Hvar hade jag mitt förnuft? Ah, qvinnorna äro alltid mera fyndiga än vi karlar. Denna ficka är i sanning en skönhet af första rangen, och jag kan betjena mig af henne som en trappa att stiga på i Hans Majestäts gunst, och Gud vet hvar min lycka då skall stanna! Tack, Diana! Bernard! kalla min nevö tillbaka; han har gjort orätt i att taga min vrede så allvarsamt, fortfor han med hög röst. Hofmästaren blef mycket glad öfver uppdraget och sprang efter sin unge herre, hvilken han snart upphann. Didier tvekade till en början att återvända, ty han kunde icke för sig förklara den hastiga ändringen i onkelns beslut, och anade någon list derunder; men då Bernard berättade honom grefvinnans mellankomst, af hvilken han ofta fått röna verkliga bevis på ömhet och tillgifvenhet, och då han å andra sidan såg de arma dvergarnes ögon bönfallande vända sig mot honom, beslöt han att antaga den förening som erbjöds. (Forts.)