Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

att grefve de Montchenu är den bäste grefve i kristenheten, och icke en usel gnidare, som hans fiender säga. Grefven blef purpurröd i ansigtet af idel skrattlystnad. — Bortbytingen är verkligen rätt rolig, sade han till Didier, när han något återvunnit sitt lugn, och jag skulle hafva lust att låta min hustru få honom till page, om hon ej blefve rädd för honom. Likväl bedrager du dig min lille man om du tror att jag skall herbergera dig och ditt sällskap. Jag har strängeligen befallt att ingen främmande får inbysas i slottet, och jag vill icke vara den förste som bryter detta bud. Jag betalar eder för min nevös räddning, men Didier vet att jag aldrig andrar min tanka, och han skall icke vara barnslig nog att fordra för eder räkning en gästfrihet som omojligen kan beviljas. Bernad återkom nu bärande i handen den penningepåse, hvilken han på ett tecken af grefve kastade vid Moucherons fötter. , da Didier förstod att han låtit lura sig af den listige onkeln, men han visste icke huru han skulle kunna strida emot en vilja, hvilken han från sin barndom lärt sig att lydaGrefven ville göra saken kort, och gaf sin hofmästare en förebråvlse för hans föregående svaghet, samt SadEmeåd låtsadt lugn: — Bernard, visa ut dessa landstrykare ur slottet. Moucheron tvekade att aflägsna sig; han hade med en förtviflad min upptagit penningepåsen och såg bedjande på Didier, då Chevrette lutade sig intill honom och hviskade. — Stå på dig! Den gamle ulfven skall hota oss, men jag är