Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

sar ju en rysk storfurste förträffligt på den lediga tronen. Petersburg har godt om dylika herrar, hvilka uppfostrati grekiska religionen och af denna anledning äro lämpligare än de protestantiska eller katolska tronkandidaterna från det öfriga Europa. Ett sådant val skulle också försäkra Grekland om czarens kraftiga understöd — en icke ovigtig sak för dem, antingen man betraktar det steg de re dan tagit, utan att fråga skyddsmakterna om råd eller dem, som de nu vilja taga. Under dylika förhållanden kan det ej annat än väcka förvåning att Times med flera framstående engelska blad gillar den grekiska revolutionen och uttalar sig för tillämpningen at noninterventionsprincipen i hela dess stränghet, yrkande frihet för grekerna att välja sin egen styrelse. Ingen skarpsinnig engelsk politiker borde kunna undgå att märka att det är Turkiets bestånd frågan gäller, att revolutionärerna på den grekiska halfön såval som de missnöjda grekerna inom Turkiets gränser äro redo till kamp mot den bleka halfmåne som nyligen haft vestmakterna att tacka för sin räddning. Dock gäsningen har blott ej börjat råda i Albanien och på arkipilagens öar utan äfven på de joniska. Hvad skall engelska kabinettet säga derom? skall ej Times börja sjunga ur en ny ton enligt gammal vana? Med grekiska revolutionen delar naturligtvis Garibaldis betänkliga tillstånd uppmärksamheten härstädes. Huru gynnade af lyckan våra dagar italienare ån varit, lyckliga i sina kurer äro de icke att döma at de mera framstående tillfällen de halt att visa sin medicinska skicklighet, Victor Emanuels drottning och hans broder hertigen af Genua dogo innan italienska kriget utbrot; allmänna meningen tillskrifver läkarnes oskicklighet och antediluvianska metoder dessa dod-sall. Cavour dog några år senare; hvem tviflar på att de italienska doktorerna — och bland dem densamma som bevisat sin skicklighet vid bebandlingen af de nyssnämnda höga personerna — tagit lifvet af nutidens störste statsman genom sina åderlätningar. Den afgudade hjelten Garibaldi, de Begge Siciliernas ädle befriare träffades af en italiensk krigares kula, då han i eulighet med sina lojala och ridderliga åsigver ej vill försvara sig mot de kungliga trupper, som ut-ändts mot honom. Hans besegrare som han gjort till konung af Italien var ädelmodig och bestod sin fånge så många — ja, flere läkare än han behötde. Sexton esculapiisöner trängdes kring hjeltens bädd, och resultatet är att nu då de haft flera månaders tid att ofva sig i qvack-alverier på honom, man har foga hopp öfrigt att radda hans lif och anser amputationen som den enda tänkbara ehuru otillforlitliga utvägen till detta måls ernående. Garibaldis engelska beundrare hade rändt honom d:r Partridge, men d:r Partridge var icke klokare än de ofriga. En enda italiensk läkare påstod från början att en kula inträvgt i soten och att allt berodde på att den uttoges; men hvad förslog hans utsago och yrkanden mot de sexton . lärda herrarnas, som påstodo motsatsen, , Han skret i tidningarna och vädjade till det ntalienska folket mot sina kollegers beslut; men han var en ropandes röst i öknen, och;fde, sextons vilja blef den segrande. Numera tviflar ingen, icke ens Garibaldi sjelf på att mannen haft fullkomligt rätt och att man låtit det gynnande ögonblicket, att uttaga kulan, gå sorbi. I dag oger en konsultation rum i Spezzia angående de åtgärder, som böra vidtagas nu då den ädle sosterlandsvännen blifvit förd till grafvens brädd af dem som skulle aflägsnat honom derifrån. Denna konsultation bevistas äfven af d:r Nelaton, den berömde franske kirurgen. Hvarfore har )