Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

emot din gode onkel. Tror du mig vara en hugenottisk lansknekt eller en turk och hedning? Har jag någonsin nekat dig någonting ? Är jag icke din bäste vän? Var det icke mig som din döende fader utvalde att lära dig skick och seder? Du är mig skyldig samma lydnad som en undergifven son, och har jag någonsin gifvit dig skäl att munhuggas med mig? Jag håller af dig, och för att bevisa min glädje att se dig frisk osh sund, tack vare dessa värda landstrykares bistånd, vill jag rikligen belöna dem. Ja mina goda vänner, ni skola få gå ut ur slottet, belönade med en penningpung som skall sätta er i stånd att hvar som helst finna ett godt nattqvarter, så att ni ej behöfva löpa efter äfventyr på landsvägarne. Det är ett farligt yrke och ovärdigt så hederligt folk som er. Hör, Bernard, hemta hit en påse blanka pistoler. Nå, Didier, är du nöjd? — Visserligen straffar ni mig, min onkel, på ett ädelt sätt, för det jag ett ögonblick tviflade på er, svarade jägaren med sin ålders fulla uppriktighet och rättframhet. — O, ni är tusende gånger för god. herr grefve, sade Moucheron, med glada ögon följande hofmästaren, som skyndade sig att fullgöra sin berres befallning, och jag förlåter a! innersta hjerta edert förakt. Ja, ni upprättar det på ett ädelt sätt. Ni behandlade oss som vilddjur ... men ... — Men monseigneur hade icke betraktat mig, mumlade Chevrette. — Men icke nöjd med att herbergera oss, som den förträfflige unge mannen bad eder om, fullföljde dvergen, öser ni äfven pistoler på oss. O, jag skall vid alla hof utbasuna