Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

U— — — W — surs än ett privathotell i London, än Elba eller S:t Helena. Då jag talar om denna möjlighet, som, jag medger det, behöfver tid på sig innan den kan växa till sannolikhet, ledes tankarne ull de sista dagarnes stora nyhet, denna revolution i Grekland, som gått för sig med en så förunderlig lätthet att den förekommer som den naturligaste sak i verlden. Kung Otto och hans, om ej bättre, så dock starkare hälft, töretaga i sin oskuld en torlustelseresa till det gamla klassiska Messenien, öfvertygade alt de lemnade sakerna i bästa ordning i deras hufvudstad, att denna skulle förblifva lika lugn som den var vid deras afresa och som den sedan upproret utbrutit i vestra Grekland var — enligt telegrammerna. Och dock behosde denna förundransvärda nåstan mystiska revolution blott tvenne dagar sor sin fullkomhga seger. Det på sin lustresa stadda konungaparet visste i följd at telegraftrådarnes forstoring icke af att de upphört att regera förrän den nya sakernas ordning hunnit rotfästa sig, kung Otto och hans ätt förklarats afsatta och den provisoriska regeringen inträdt 1 sin verksamhet. I sanning ew styggt spratt som den grekiska nationen spelat den tyska dynastien, och så oförmodadt att det skulle se ut som om det vore improviseradt, om ej förställningen vore ett karaktersdrag hos de moderna grekerna! Denna tilldragelse har så öfverraskat den politiska verlden här, att man i början icke visste hvad man skulle tänka derom. De talrika uppror, som förekommit under konung Ottos styrelse, ha alla qväfts genom armeens mellankomst med mer eller mindre svårighet, och det sista, det i Nauplia, som först tycktes ganska vidtutseende, hade ej bättre framgång. Och nu fraterniserar armöen med insurgenterna utan miusta tvekan, nu tyckes man inom alla samhällsklasser ha blifvit fullkomligt ense om, att den tyska dynastiens fördritvande var ett nationalbehosf, hvad än de protegerande stormakterna månde säga derom. Vid närmare eftersinnande torde det dock framlysa att revolutionen hatt många djupthggande orsaker, och deribland flera af ganska mysteriös natur. Först framstår: konungens och drottningens oformåga att tillvinna sig den grekiska belolkningens sympacier, en oförmåga som under den tretioåriga regeringen blifvit till fullo konstaterad. De kommo såsom främlingar till det gamla Hellas; såsom. främlingar vistades de der och sökte att hälla sig skadeslösa genom sin tyska omgifning för obehaget aw sammantrafsa med dessa greker, hvilka drottningen ärminstone alltid bemötte som en lägre race, den der hon värdigades att regera i sin gemåls namn. Det kungliga paret tyckte sig ha uppfyllt allan rättfärdighet genom nägra stundom otympliga försok att inympa tysk civilisation på detta folk, som försjunkit i halft barbari under det långvariga muselmanska oket, och genom att göra några yttre koncessioner åt deras egendomliga stallnings fordringar, såsom anläggandet af den grekiska nationalkostymen vid vissa tillfällen — något som i förbigående sagdt, alltid smakade af maskerad. Dertill kommer att statsskeppet skötts med alltför svag hand; konungen har varit hvad man i Sverige kallar en vase — d. v. 8. helt olika våra kungliga Vasar. Man har talat om drottningens talanger och karaktersstyrka, men just den omständigheten att hon varit själen i regeringen visar att dessa blifvit för högt uppskattade. Administrationen inom landet har vart en karrikatyr af de mest depraverade historien vet att omförmäla. Landet har nästan oupphorligt öfversvämmats af röfvare, som haft sina beskyddare i de kungliga civila och militära embetsmånnen — ja, inom sjelfva kabinettet.