Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

Det var grefve Aurelien, hvars skratt klingade som en aflägsen åska i de hemlighetsfulla gästernas och deras beskyddares öron. Didier försökte affektera ett lugn som han var långt ifrån att känna. — Min onkel, sade han vördnadsfullt, vredgas icke på mäster Bernard; han har högst illa mottagit dessa varelser som äro värda edert hela medlidande, och hvilka jag är skyldig mera än en fristad, ty utan dem skulle ni ej hafva återsett mig lefvande. De voro döende af hunger och trötthet, dvergarne som ni behandlar som odjur, och likväl kommo de hjeltemodigt till min hjelp ... så väl som den unga flickan som är med i sällskapet. — En landstrykare, mumlade Montehenu böjande på axlarne. Ett vackert villebråd ni jagar, min käre herr nevö. Man skall för framtiden se till att ni ej får löpa ensam öfver berg och backar. De der mötena med kringstrykande mamseller äro ofta farliga. Vid detta plumpa utfall sjöd blodet som lava i Didqiers ådror. Han kunde icke se den, plötsliga blekhet som lägrade sig på Clotildas ansigte men om Ber nard icke hade uppehållit det arma barnet, som däfrade i alla leder, så skulle hon hafva fallit på den stenlagdd gården som en afbruten liljestängel. — Om jag handlat orätt, min onkel, utbrast den unge mannen, bitande sig i läppen, så straffa endast mig, men låt dessa hederliga menniskor en enda natt hvila sig på halmen i edra lador. — Vid Gud, min käre nevö! du tager dig en hög ton