Göteborgsposten – 7 november 1862, sida 1

den andra, småler han och rycker på axlarna som blott en fransman kan rycka. Jag har redan en gång fästat er uppmärksamhet på denna ständigt återkommande åtbörd, som så målande återger den galliska nationens satalistiskt-godmodiga resignation under ställningar och förhållanden som skulle bringa vårt blod i gäsning. För öfrigt har parisaren i dessa dagar en viss ersättning for väderlekens obehagligbeter i de rika ämnen för kannstöperier som telegrafträdarna föra till honom från snart sagdt, ,alla verldens kanter. Utrikespoliuken erbjuder ett vida friare fält för hans funderingar än den inhemska, der de måste röra sig med mycken sorsigtighet för atv ej råka i kollision med de makthafvandes despotiska tendenser och skuggräddsla samt deras handtlangares tjensteifver. Dessa omständigheter äro egnade aw leda sfransmannens uppmärksamheter mera än förr på de öfriga nationernas angelägenheter. Också gitvas i de franska tidningarna, Journal des Dbats till exempel, utförligare och tillförlitligare underrättelser om tillståndet i Europa än i de engelska, der man enligt Times föresyn inskränker sig till att införa korrespondensartiklar från de länder för hvilka engelska lolket hyser ett lifligare intresse utan att nämna ett ord om dem der ingen korrespondent är stationerad. Det förstås att allmänna uppmärksamheten år till en viss grad riktad på Mexiko, der fransmännens kejsare för krig — man vet ej rätt hvarföre, men gissar att det är för en idk. Hvilken denne ide är, är svårt att finna, ty hvem är beskedlig nog att tro det meningen är att bringa fred och ordning i landet genom kriget mot regeringen derstädes, då man ej gör afseende på något särskildt partis och ånnu mindre på hela nationens önskningar. Det heter att Frankrike vill, sedan den mexikanska hären blifvit besegrad af de kejserliga trupperna, öfverlemna åt folket att valja sin egen styrelse — allt naturligtvis under den franska armåens uppsigt och påtryckning. Den som bevittnat omröstningen i Savojen och Nizza vet hvad detta vill såga; för alt rösta i strid mot segrarnes vilja måste man vara ett hjeltemodigare folk än våra dagars mexikaner. Men hvad önskar kejsaren af dessa? Ett votum, som ger honom ett amerikansk kejsardöme jemte det han redan eger, ett nytt votam som sorvandlar en republik till en napoleonsk monarki. Men, invänder man, ,huru besvärligt att styra tvenne så vidt skilda länder — äfven om England och de öfriga europeiska stormakterna ej skulle ha något deremot, äfven om Spanien skulle låta sig det väl behaga, äfven om, tack vare den skickligt valda tidpunkten, Nordamerikas republikaner ej skulle opponera sig mot upprättandet af ett transkt kejsardöme i deras närmaste grannskap? Det torde icke vara alldeles omöjligt att Napoleon IIIS lycka och klokhet skulle kunna besegra dylika vanskligheter, och Mexiko är ett land ullräckligt skönt och fruktbart att fresta hans herrsklystnad och äregirighet. Dessutom hvem vet om ej denne djupt beräknande furste an! ser det klokt att bilda sig ew nytt rike på en aflägsen kontinent, för det fall, att hans egen tron skulle börja att vackla förr eller senare. Ånnu är ej denna stund kommen, ännu är hans popularitet nog stark att tränga i bakgrunden det missnöje som otvifvelaktigt existerar, och som, ifall den ,vise mannen låter maktens yrsel förmå sig till en ,sOllise af det slag som fransmannen aldrig förlåter, sannolikt kommer att växa till en storm, stark nog att begrafva hela det ståtliga kejsardömet i revolutionens svallsjo. För ett sådant fall är ju Mexiko alltid en bättre re