Göteborgsposten – 4 november 1862, sida 1

mål. IIaf medlidande med mig, Diana, ty jag älskar dig, och kan icke rädda dig. fIrefvinnan betraktade sin man med en viss föraktful medömkan. — Tack för din uppriktighet, Aurelien; du har handlat klokt. Jag skall sjelf försvara mig; men tror du då at det är nog för konungen att se mig en dag, för att älsks mig? — Diana, du är vackrare än någon qvinna vid hofvet m:me de Chateaubriaud icke ens undantagen; dessutom ä1 konungen mycket obeständig. Han uppflammar af kärlek mycket hastigt och glömmer den ändå hastigare. Grefvinnan öfverlade några minuter, hvarefter hon smålog mot Montchenu, som ängsligt betraktade henne. — För min skull, Aurelien, har du ingenting att frukt: af konungen, ty mitt hjerta har en stark sköld i din kärlek hvaraf det redan lågar. — Tack, Diana! svarade grefven, tryckande sin maka hand med fullt äktenskapligt förtroende; men ni veta icke ni stackars qvinnor, hvilken magisk strälglans som omgifvei konungavärdigheten. Från dess krönta panna utgå blixta som blända och bortrycka? — Vill du att jag icke ser konungen? frågade den ung: qvinnan lifligt. Säg ett ord, och redan i afton reser jag til slottet Aiguemont och begär en tillflyktsort hos min tant. — Det skulle vara oförsigtigt att resa nu, när vägarne hvimla af lansknektar och beväpnade, som förfölja hertiger af Bourbon.