Göteborgsposten – 4 november 1862, sida 1

varit hans, utan mest legat i bristen på förbindelse med en afsättningsort, som betalar hvad ladugårdens produkter äro värda. Kolonialvaruhandeln och handeln med andra för Sverige behöfliga, från utlandet införda varor, skall äfven genom jernvägstransporten, då denna engång hunnit bli stadgad och efter behofvet billig, röna en lättnad, som skall komma hela den konsumerande allmänheten till godo. Göteborgs förträffliga läge för utrikes handeln skall göra vår stad till den store distribuatorn i första hand för de flesta af Sveriges provinser och till kommissionär för Swockholm, som i sin ordning har att tillse det behofven fyllas i hela Norrland och å en del af Östersjökusten. Den böjelse de norrländska städerna och de större utat dem vid Östersjön haft, att isolera sig från hufvudstaden och hellre begagna sig af Tysklands mellanhandel, hvarigenom stora vinstsummor tillflutit de större tyska handelsstäderna, — denna böjelse skall, antaga vi, hadanefter af sig sjelf försvinna och Stockholm åter bli centralpunkten för denna del af Sveriges handel. Den alltmera utvidgade frihet, som i Ryssland beredes åt folket skall sannolikt ätven snart sträcka sig till dess handel och sjöfart, så att en rättvis lättnad skall kunna komma samfärdseln mellan Finland, Rysslands nordliga Östersjoprovinser och Sverige till del. Genom förbättrade kommunikationer skall möjligen äfven en del af det inre Ryssland öppnas för den svenska transitohandeln, och Stockholms stora vigt under sådana förhållanden är gifven, liksom ätven Göteborgs, såsom ett stort agentoch kommissionskontor. Nedrifvandet af ännu hinderliga tulloch andra bestämmelser inom Sverige skall snart följa af sig sjelft. Men må vi komma ihåg, att dessa glada tankar äro betingade af ett fortfarande lugn, af en bestående freds välsignelser. Skulle deremot ovän hota och söka tillintetgöra sjelfständigheten uti Norden, då är just den fredliga utvecklingens bästa häfstång, jernvägen, äfven vårt säkraste försvarsmedel, ty att hastigt kunna kasta trupper på hotade punkter och der med kraft mota fienden, har alltid varit det säkraste medlet, att ingifva denne betänklighet vid ett dylikt inkräktningsförsök. Med en väl ordnad, af fosterlandskärlekens hänförelse eldad folkbeväpning, som strömmar till jeruvägen, för att genom denna i hast flyttas till stridsplatsen, är landets säkerhet ännu mera tryggad och våra blomstrande åkerfält, våra malmgifvande berg, vära kanaler, strömmar och sjöar värnade af jern och menniskokraft. Må derföre denua dag, hvars betydelse vi gå att högtidligt fira, bli en åminnelse för kommande slägten i Norden, att då föll täckelset från det stora verktyg, som skall bringa lycka såväl i fred som örlig åt vårt gamla, kära fosterland, om hvilket skalden sjunger: Hvad är vårt land, om det ej är De färger, som vår fana bär, De tempel vi bevista, Vår moders bröst, vår hustrus famn Och våra barn och deras namn, Vårt första och vårt sista Den knappa vret, som vi beså, Det tungomål vi tala på, Det hem vi ha, den graf vi få, Vår vagga och vår kista? —— —