Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 1

dock endast till utseendet, ty i verkligheten var det hennes egen vilja, hennes egna nycker, som hon förmätt inspirera sin man. Men vi återgå till vår berättelse. Tid efter annan rynkade Diana lätt ögonbrynen, och hennes lilla fot stampade otåligt under vecken af hennes sammetskjol. Plötsligt slog slottets tornur sex. — Nåh! sade hon med en suck, han kommer således icke. Hon steg upp, vände ryggen åt fönstret och närmade sig till en liten spegel af venetianskt glas med pressad och silfverinlagd ram, samt tillrättaställde några i hennes guldgula vågiga hår inflätade hvita perlor. Derefter styrde hon sina steg till sin budoar, der hon öppnade ett litet guldskrin hvari förvarades ringar, srmband, juveler och diamanter, tillslöt det utan att taga något derur, och stannade framför ett litet ebenholzbord på hvilket tvenne kuverter voro framsatta. På den dyrbara spetskantade duken, som betäckte detta bord, voro med utmärkt smak uppställda blommor, frukter, bakverk och konfityrer. En flaska spanskt vin och tvenne förgyllda, konstnärligt ciselerade silfverbägare bevisade tillräckligt att Diana väntade en bordskamrat, och att denne bordskamrat icke kommit. — Jag är bestämdt tokig! mumlade hon med en omärklig axelryckning. Hvarföre skulle han återkomma tidigare än vanligt? Han tyckes sedan några dagar undvika mig — fly mig. Om jag talar mildt till bonom, blir han förvirrad och om jag ser på honom, slår han ned ögonen, Han tror kanske att jag hatar honom emedan mr de Montchenu visar sig