Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 1

sig emot drottningens böner och att icke lyda konungens besallningar, hvilken hade i sin makt att bevisa gunst och nåd. Lyckliga äfventyrare gjorde redan hastigt sin lycka vid hofvet, medan baronerna fördjupade sig i skulder under deras saltlif, och icke utan att emottaga någon syssla eller kunglig pension kunde iståndsätta sina gamla ramlande torn. Diana kände inom sig en häftig längtan efter detta intrigens och galanteriets hemvist som man då för tiden benämnde Frans I:s hof. Och om hon hittills vördat de svartsjuka betänkligheterna hos sin man, hvilken var konungens öfverfogde, om hon med liknöjdt och tankspridt öra hade synts lyssna till den oförsigtige Montchenus berättelser derom, så var det emedan en ofrivillig känsla beherrskade hennes hjerta och för ett ögonblick kufvade denna ärelystna feber, som blotta tanken på Paris eljest hos henne uppväckte. Dock hade hon ingalunda förlorat sin tid och hennes skönhet hade redan blifvit henne icke blott en sköld utan till och med ett vapen. Hon hade skickligt insöft Montchenus misstrogenhet, och den skuggrädde hofmannen, med sitt fina och listiga förstånd, sin egoistiska och giriga själ, sin slafviska och oroliga karakter, hade låtit kufva sig af denna unga qvinna med den leende pannan. Diana hade kufvat sin man med kärlekens vapen och hade så skickligt bundit en ledkedja om hans hals, en bindel för hans ögon, att den fruktade öfverslottsfogden icke hade annan vilja än sin hustrus, icke såg med andra ögon än hennes. Det är sannt att hon gjort sig till en lag att aldrig stöta hans vilja och att alltid synas mera än någon annan foga sig derefter och lyda hans minsta nycker. Detta var