Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 1

WAW ! stockkonservativa kammarrådet på Riddarhusets bänkar. Det är verkligen skada, ty inträffade något roligt hos ståndet kunde man vara saker att finna hr v. Printzensköld vara med derom. Jag vill ej gå upp mer på Riddarhuset, berättas han ha sagt, , för att slippa vara vittne till huru adeln begrafver sig sjelf. — Det torde ej vara ur vägen att lägga märke till denne grånade privilegiekampes ord. I Borgareståndets talmans, hr Schwans, tal har man tyckt sig finna mycken kraft och särdeles har man fäst sig vid hans ampra svar på prestestånds-deputationens helsning och de deri förekommande orden: Vi lefva i en tid af oro, hvilken isynnerhet för högvördiga ständet torde vara af oroväckande betydelse. Ur Schvans tal på rikssalen har man tyckt hafva rätt mycken likhet både med ett trontal och en handelsberättelse från t. ex. hr Sundstedt komp. Etrter några föregående mindre gynnsamma skördar har landeti år, sade hr S., blifvit vålsignadt med ovanligt rik gröda, hvilket för den närmaste framtiden öppnar förhoppningsfulla utsigter o. s. v. Den finansiella ställningen är i allmänhet god, fortfor han, ehuru skuldsättningssystemet blifvit anlitadt i en utsträckning, som fordrar att handhafvas med synnerlig omtanka 0. s. v. Hr S. ofvergick derefver till våra kommunikationsmedel, vårt representationssätt i hvilket, sade han, en reform förr eller senare måste ske och hvilken skulle vara betänkligare framdeles än under nuvarande lugna politiska förbållanden. — Borgareståndet väljer sina elektorer törst i morgon. Det bör bli intressant att se deana lista, helst om, såsom det berättats, de nykomne lära uppbjudit all sin förmåga för att äta ut de äldre ur de vigtigaste utskotten. — Hrr Hjerta och Rinman utsågos i måndags att, såsom Borgareståndets deputerade, infinna sig å k. slottet för att underrätta sig om tiden då H. M. skulle täckas mottaga den deputation, som skulle anhälla om talman och vice talman. Nämnde herrar, med hvilka de andra ståndens deputerade förenat sig, stretade uppför slottstrapporna men blefvo mäkta förvånade öfver att ej träffa någon menniska. Slutligen fick man fatt i en hofbetjent, hvilken de tillfrågade om H. M. vore att träffa. Det finns ingen hemma, svarade betjenten i det han skyndade sin väg, H. M. konungen har rest ut på jagt. Der stod nu deputationea. Urr Hjerta och Rinman, Liss Lars Olsson — långa dalkarln som han kallas — förgrymmades häröfver på det högsta och hr Hjerta förklarade att han omöjligen hade tid längre att springa i slottstrapporna, hvarpå hr Schwan lärer åtagit sig att uträtta deputerades uppdrag. Besynnerligt nog hade H. M. samma förmiddag rest ut till Drottningholmstrakten för att jaga. — Borgareståndet har i dagarno samtalat mycket om hvad som voro att gora i anledning af hofrättens advokatfiskals yrkanden å en ståndsledamot, representanten för Waxholm, hr Rosn, för det egenmäktiga sätt hvarpå han skött sin tjenst vid tillsåttande af innev. års taxeringskomite för nämnde stad. Sedan vederbörlig myndighet nu förklarat att åtalet mot hr Rosön ej får fullföljas förr än riksmötet är slut behöfver ståndet ej längre bråka sin hjerna med hvad det bör göra med nämnde sin ståndsbroder. Besynnerlig stad, det der Waxholm! Alltid är det något krångel med dess representanter. Förra riksdagen var det hr Rathsman som var framme, nu hr Rosen. IIrr Reuterdahls och Millns tal voro milda och spaka som lams, såsom det också egnar och anstår ett stånd som är högvördigt; dock måste erkännas att det fanns nåsot mera i dem än i grefve Lagerbjelkes.