Göteborgsposten – 30 oktober 1862, sida 1

speglade sig på de rörliga anletsdragen, när någon häftig passion upprörde henne. I lugnt tillstånd skulle den vackra Dianas ansigte hafva bedragit den skarpaste kännare, genom en slags kall, serafisk uppriktighet, ganska passande att dölja en ärelysten, egensinnig och passionerad själs beräkningar. Hennes hy var utmärkt bvit; det blonda guldgula håret bildade likasom en glänsande gloria på hennes rena, men smala Panna; hennes beundransvärdt hvälfda, nästan bruna ögonbryn bidrogo att förläna ett sällsamt uttryck åt hennes blå, något i grönt stötande ögon; hennes näsa skulle hafva utgjort en grekisk målares förtjusning, och det enda man kunde förebrå hennes lilla mun, var att de purpurfärgade läpparne, hvilka dolde tvenne präktiga tandrader, voro något väl tunna. Hennes växt var liten, men beundransvärdt proportionerad; tack vare den, voro grefvinnan de Montchenus rörelser ovanligt behagliga och väl afmätta. Ömsom liflig, ömsom sorglös, tycktes hon dock alltid vara på sin vakt, och hennes vackra ögon sköto strålar, som förrådde hennes eldiga och lifliga natur. Diana hade tråkigt i sitt slott. Den tiden var förbi då de ädla damerna funno nöje i att leka med någon favoritpage eller åhöra den kringvandrande ministrelens sånger. Hon visste äfven att Anna af Bretagne börjat kalla ädla damer till hofvet, och att hon kring sig bildat en chevaleriets, vetandets och hyfsningens skola. De gamla baronerne gjorde förgäfves sura miner öfver att deras hustrur och döttrar lemnade sina dystra och enformiga fängelser i provinserna, för att andas hofvets parfymerade luft. Det var svårt att sätta