Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 2

Den äldsta delen var ett ofantligt fyrkantigt torn, hvars bristfälliga uråldriga tinnar voro bevuxna med ogräs, som svajade likt plymer i laften. Det var åttio fot högt och sextio fot i fyrkant, och ehuru dess murar voro af en ansenlig tjocklek, funnos dock remnor öfverallt. Stucket i brand 1204 af engelsmännen när Filip August förjagade dem ur provinsen, hade det blifvit återställdt 1251 och befästadt med en ringmur och små torn. En nyare och bättre bevarad del stötte intill fästningen. Den bestod af tvenne höga torn med koniska tak, hvilka beströko hufvudporten dit man anlände öfver en liten stenbro, under hvars hvalf fästningsgrafvarne utbredde sitt stinkande vatten. Bakom dessa byggnader utsträckte sig stora, med träd bevuxna och till trädgårdar förvandlade gårdsplatser. Det hela i detta fästningsverk erbjöd således en på en gång majestätisk och hotande anblick. Den dagen, då de händelser vi nyss beskrifvit tilldrogo sig, hade det dystra slottet Montubenubredgn från morgonen haft ett glädtigt utseende, och bullrande sorl och skratt genljödo der oupphörligt. bea fnhIU Å Denna sällsynta afvikelse från de pårglottet strängt antagna bruk antydde att egaren var fränxaramle. Grefve de Montcehenu hade äfven redan i dagbräckningen rest bort och väntades ej tillbaka förrän sent påföljande dagen. (Forts.)