Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 2

Från Utlandet. Det tyckes beklaglige:: vara allt för sannt, att Italiens ädlaste son, Garibaldi, sväfvar i stor fara, fastän man under sådana förhållanden ej kan förstå, huru man kunnat vilja flytta den lidande från Varignano till Spezzia, fastän naturligen hvarje, äfven den minsta rörelse måte förorsaka honom de svåraste plågor. Det hyllar emellertid en så hemlighetsfull slöja öfver, hela denna sak, att det äfven under farhågorna ingifver en viss tröst, att den engelske läkaren Partridge åter begifvit sig till frihetshjelten, emedan man väl af hans berättelse snart skall kunna få något tillförlitligt att stödja sig vid. Vi referera emellertid här ett par främmande tidningars uppgifter i ämnet. I en pariserkorresp. till Times af d. 22 d:s heter det: Mycket oroande rykten voro gängse härstädes under hela gårdagen angående Garibaldis helsotillstånd. Det tyckes att ett telegram blifvit emottaget denna morgon i Paris af en officiel person från en agent i Varignano (Spezzia?) med den förklaring, att generalens tillstånd var tillräckligt allvarsamt för att berättiga till den största oro. Huruvida den ifrågavarande agentens påstående är sannt, kan jag icke säga; men jag har skäl att anse för säkert att en sådan depesch kommit hit. — I Köln. Zeit. för den 25 okt. läses: Under det att de engelska läkarne vilja hålla en stor konsultation angående Garibaldis sår, tvifla de tyska läkarne, såvidt vi veta, icke om, huru de enligt sjukberättelserna skola uppfatta Garibaldis helsotillstånd De tro först och främst, att kulan ännu sitter qvar i såret, och derefter, att de italienska läkarne hafva orätt uti att tala om en rheumatism, som skall gifva sig tillkänna än här och än der i kroppen. Man kan tyvärr knappast betvifla, att en metastase af blodet redan inträdt och att tillochmed en amputation ej mera skall tjena till något. Garibaldis dagar äro räknade! — Vi önska varmt, att dessa uppgifter icke må vinna bekräftelse: Garibaldis död i denna stund skulle vara i och för sig sjelf en dyster frihetens klockringning. Den skulle vara ett högt varningsrop till folken, ett skärande memento, att ej förlita sig uppå förstar, utan ällergiskt taga sin egen sak om hand och visa ig. vara besjalade af den rena anda som lifrade deras menskliga ideal i alla hans handingar. Säkort är emellertid, att menskligheten, skall åter under djup oro afvakta de meddelanden, de bulletiner telegrafen kan ha att under de närmaste dagarne bringa oss. I Italiens söder har årsdagen af den allmänna omröstningen firats i all ordning genom illumination och utdelning af allmosor. Municipalitetet i Neapel beslöt samma dag att uppföra ett minnesmärke åt frihetsmartyrerna. Det skall stå å Piazza di Santa Maria a Capella på samma pelare, som ursprungligen var bestämd för fredens staty. Tidningen il Discussione omförmäler, at