Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

icke hafva medlidande med hennes länga vackra här, som sorgen gjort hvitt! Att icke hafva medlidande med hennes klagande böner, som skuro mig i hjertat, med hennes hotelser och skri, som gjorde mig förfärad! 0! Jag ser henne, min goda mor; hon döljer mig bakom sig, hon betäcker mig med sin kropp som med en lefvande sköld, hennes händer och armar kringslingra mig som en gördel! Hvad har hon gjort dessa odjur för ondt? Se den bofven som med sin knif afskär hennes haadled, och som sedan skrattar! O! skall Gud icke på stället krossa honom med sin åska! Han nalkas mig, hemskt skrattande, och min mor simmar i ett haf af blod. Äfven hans hand är blodig, och han lägger den på mig, och han skrattar! Allt är rödt, rödt för mina ögon, rödt som den ström, som flyter från min mors afhuggna arm. O, rädda mig, dölj mig, tillslut mina ögon, på det de ej må skåda dessa rysliga scener! Döda mig, på det jeg må glömma och icke lida ytterligare! — Huru, död! död vid mina fötter, hon, den goda modren som öfverhöljde mig med sina kyssar redan när jag som barn satt i hennes knä, som vakade öfver mina drömmar, som med sin sång invaggade mig deri, som älskade endast Gud och sin dotter! Död! Nej, det är, icke verkligt, det är icke möjligt, det är vansinnigt! Hvarfor ick hon dö, och jag lefva? Ack, jag tror icke på hennes löd, hör ni, jag skall aldrig tro derpå! Jag är elker att hon ligger dernere under något träd, och att hon ämnar oförmodadt tillhviska mig: Min dotter! O, om jag låtsade inslumra, så skulle jag känna hennes kyssar svalka min brännande pannas heta glöd. Kom då, min mor, kom, din Clotilda väntar dig! Kom, och vi skola sedan aldrig skiljas, vi