Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

Den dansk-tyska frågan. Heinrich Heine säger någonstädes: Jag ränkor mig England icke som en fet välmäende öltunna, sådant man ser det på karrikatyrer, utan i gestalten af en läng, mager, benig, gammal ungkarl, som åter syr 1 en ur byxorna utsliten knapp, och det med en tvinntråd, i hvars ända hanger som knut jordklotet — men han klipper lugnt af träden, då han ej mera behöfver den, och låter lugut hela verlden salla i afgrunden. Det ligger en djup och bitter saur i dessa ord, hvilka dock synbarligen mera angå vissa af de ledande statsmännen i England, än sjelfva nationen, som lagt i dagen mänga bevis på sin förmåga af ädel sjelfuppoffring och deltagande för andras lidanden. Men Englands statsmän hafva tyvärr alltför ofta i sin yttre polivik ledts af en egoism, som åsamkat för sin sjelfständighet kämpande nationer djupa och otörtjenta lidanden; och för England gäller kanske mera än för någon annan: den starkares rävt. Polen och Grekland stå som tvenne varnande exempel for de folk, hvilka för mycket hoppas på de engelska sbatsmännens deltagande och engelska nationens egen frihetskärlek. Skall Danmark komma med i deras rad? Händelserna skola sjelfva besvara denna råga; men af hvad som nyligen inträffat, vill let verkligen synas som att den nuvarande edaren af Englands utrikespolitik, grefve kussell, ej skulle känna någon synnerlig smära ötver att se den danska nationen gå under, så sin Åbemedlande våns egen inrådan, som tt han gerna skulle klippa af den tråd, hvars nut utgöres af Danmark, och lugnt låta deta falla i afgrunden, d. v. s i Tysklands åld.