Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

Det är nemligen en besynnerlig ödets ironi — säger Feedrelandet — att i samma ögonblick som den danska patriotismen tyckes vara nära att gå upp i hänförelse öfver prinsvessan Alexandras lyckliga förbindelse med prinsen af Wales, har från det lands sidå, hvars konung den danska prinsessans brudgum snart skall bli, tagits emot oss ett steg, hvilket är så fiendtligt, som ett steg af en vän kan vara, utan att vänskapen omedelbart mäste gå ötver till fiendskap. En så hastig och så fullständig bekräftelse af vår varning för satt knyta politiska illusioner vid denna dynastiska förbindelse hade vi icke väntat, och kunde ej heller vänta; ty så mycken aktning måste en hvar hysa för grefvo Russell, att man måste anse det vara alldeles: omöjligt; att den berömde statsmannen utan all anledning, plötsligt och totalt, kunde förändra den politik; han hittills följt i den dansktyska: striden. Hos våra gynnare daraussen har detta steg naturligtvis framkallat känslor, alldeles motsatta våra; de officiösa korrespondenterna från Berlin berömma mycket den ädle grefvens vishet och rättsinthet, samt meddelade mer och mindre fullständiga, men efter hvad vi här ersarit, i det våsendtliga riktiga utdrag ur hans cirkulärdepesch at d. 24 sept., och de glädja sig öfver att kunna tillägga, det Ryssland och Frankrike genom verbalnoter understödt det engelska förslaget i Köpenhamn, den förstnämnda makten varmt, den senare mera ljumt. Sjelfva det engelska förslaget — tillägger samma tidning — är så osammanhängande och opraktiskt, att det skall hatva förvånat och stött sjelfva Wien. Det går nemligen ut på: Gemensamhetsforsattningen för konungariket och Slesvig skulle upphäfvas hvad sistnämnde landsdel angår, men fortfara att bestå tör konungariket allena, hvilket ju är alldeles meningslöst, såframt grefve Russell icke skulle dermed afse riksdagens utbytande mot riksrådet, hvilket är mindre troligt. Slesvig skulle bli en sjelfständig stat med egen författning, så den gemensamma regeringen icke skulle bl. a. få något inflytande på dess apråkförhållanden. Konungarikets, Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs representationer skulle (hvardera i öfrigt för sig sjelfbestämmande) öfverenskomma om en normalbudget för längre tid, t. ex. för 10 år, hvilken vore affattad i runda summor, och ett till yå af danskar och 53 at tyskar sammansatt rikseller statsråd skulle årligen votera de enskilda summornas användande. En hvar ser, att detta förslag sammanfaller med den holsteinska ständerforsamlingens förslag af 1859 (ätven statsupplösande), och således icke ens har förtjensten af att vara originelt. Feedrelandet uttalar derefter en skarp kritik öfver den svaga regering, som så ängshgt lyssnar till utlandets råd och är ovan att följa en sjelfständig politik, genom hvilket förhållande lätt kunna göras eftergifter, som leda den rätta politiken från dess mål och föra den mindre staten mot forderfvet; samt förklarar att Danmarks ställning till Holstein måste vara fullkomligt ordnad, innan man tänker på någon reform i Slesvig, ty Holstein skall åls tid protestera och efter Holstein Tyskland, och så nya bemedlingsförslag från England. Fastän den dansk-tyska frågan är en af dessa labyrinter, deri den oinvigde går famande utan att kunna få reda på den ariadnetråd, som skall leda honom på rätta vägen, skall dock, antaga vi, hvar och en inse det för Danmark förderfliga i Englands råd. Ty hvad kan väl tänkas mera orimligt, än att de ill Tyska Förbundet hörande hertigdömena Holsteins och Lauenburgs representanter skola leltaga i rådslagen om det lands angelägen