Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

garen berättade henne i korthet de händel. ser som tilldragit sig, alltifrån hans mellankomst till dvergenförmån, ända till ryttarnes snöpliga affärd, hvilka tagit til flykten utan att hinna medtaga kistan hvilken de ditfört. Den unga flickan ryste. Den unge — Således, återtog hon förfärad, var jag innesluten denna rysliga ekkista, således var jag i dessa uslingars våld och utan er min herre — Tårarne strömmade ånyo nedför hennes kinder, och döljande ansigtet i sina händer ansträngde hon sitt minne, och efter några ögonblicks djup eftersinning utbrast hon: — Ah, jag kommer ihåg — allt står nu klart för mig, mumlade hon, liksom talande för sig sjelf. O, de uslingarne! de uslingarne! — Jag har gjort orätt i att låta de der banditerna undslippa, utropade Didier retligt; förlåt mig, mademoiselle! Ah! om jag vetat — Men den unga flickan hörde honom icke, såg honom icke. Hennes stirrande ögon kringsväfvade i toma rymden, som om de der skådat någon älskad andy;, uttrycket i hennes gudomliga ansigte blef hotande och dystert; och hennes utsträckta hand tycktes slunga obevekliga anathemer öfver osynliga fiender. Zz I — Min mor! min mor! utropade hon med bruten och klagande röst. De hafva ryckt henne ur mina armar och slagit henne och släpat henne på marken i strömmar af blod, de mördarne! O! de visste väl att de icke fingo vidröra mig ens med fingret, sålänge hon lefde, min stackars mor! O, att