Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

Det arma barnet lyckades emellertid med mödosam ansträngning att blifva herre öfver sig sjelf, och upplyftande hufvudet aftorkade hon med en min af den högsta resignation sina tårdränkta ögon. Didier lösryckte sig då ur denna tjusningsfulla domning, som så att säga förvandlat honom i en bildstod. Han närmade sig den vackra återuppväckta, och räckte henne utan att yttra ett ord handen, för att hjelpa henne uppresa sig, samt ledde henne till en mossbetäckt kulle. — Sätt er, mademoiselle, sade han med en af rörelse darrande stämma. Hon lydde utan att svara, och betraktade med en sällsam ihärdighet ömsom dvergarne och bönderna, som stodo i en grupp på några stegs afstånd, och å sin sida beskådade henne med ett smärtfullt medlidande. Hon trodde sin orediga och hemska dröm fortfara när hon såg dessa vidunderliga, okända och utan tvifvel fiendtliga gestalter afteckna sig. Den deltagande ömheten som tydligen afmålade sig i adelsmannens blickar lugnade henne dock något. — Huru mycket jag än anstränger mina tankar och forskar i mitt minne, sade hon slutligen, låtande ett ord i sender undslippa sig, så är det mig sikval omöjligt att sammanknippa det närvarande med det förflutna. Och fästande sina stora, som Nordens Valkyriors, genomträngande ögon på Didier fortfor hon: — Hvilka äro de der männen, min herre? vändande sig till honom som en naturlig beskyddare, utan att tänka på att ens fråga honom hvem han sjelf var. Hvart har man fört mig och huru har jag kommit hit?