Göteborgsposten – 29 oktober 1862, sida 1

Ä dag som i går. Försoning och fred, det är ja hela kejsardömet i två ord. Det skickas från Paris pålitliga nya diplomater till Rom och Turin. Diplomater med sinne för den enda saliggörande läran och med känsla för kyrkans intressen! män, skapade att försona påfvemakten med den itahenska iden, tillvägabringa en ljuf harmoni mellan medeltiden och framtiden, föra obskurantismen och sunda förnuftet i hvarandras armar! Legitimisterna och papisterna kläda sig i svart frack och hvit halsduk för att göra hvarandra lyckonskningsvisiter i denna glada anledning. Men kejsar Napoleon kan icke annat än draga på munnen åt hela denna lättrogna reaktion. Drouin de Lhuys drager också på munnen. Moniteur runkar snusförnuftigt på hufvudet. Det är ju redan afgjordt, att allt detta icke på minsta sätt har den betydelse, man vill tillägga det; hvad triumferar man öfver? hvad gestikulerar man för? Kejsarens liberala politik är ju oförändrad. Och den förste, som nu låtit sig af dessa officiela sorsäkringer kloroformiseras, är den beskedlige Persigny. Han stod redan med handen på dörrlåset, men han har åtrat sig och han blir qvar. Fould hade redan tagit sin hatt. Han lägger den åter ifrån sig och blir likaledes qvar. Baroche tittade efter sitt ekipage. Han kontramanderar det. Ratazui höll på att lägga in diverse papper i en portfölj, han har tagit dem åter fram. De uppskrämda tidningsskrifvarne känna sig lätta till mods. Låtom oss se tiden anlheter det; det var icke så farligt som det lät, allt skall reda sig. Europa kastar sig tillbaka i sitt soffhörn och tager en ny del af Åles Miserables i banden. Hvad oss sjelfva vidkommer, hafva vi först och främst den ÅLiljehöökska frägan, derefter reformen, ändtligen jernvägsfesterna. Den liljehöökska frågan är onekligen intrikat, men den kan lösas. I värsta fallet har man den utvägen att kalla Fäårdalagrenen till nytt lif, Ridderskapet behöfver blott anabapbisera den och — der står då hr Anrep! N:o 1 Fårdala!, Johan, har för öfrigt redan begärt polett och fått den. Eh bien? Jernvägsinvigningen skall gå för sig efter programinet, äfven om kung Fredrik af Danmark är af snufva hindrad att hedra den med sin närvaro. Representationsfrågan kan icke falla. Reformen skall gå på sina ben. Spörjsmålet är endast hur. Den af alla med så stora förväntningar: motsedda riksdagen har blifvit utblåst. Vij: skulle icke önska något högre, än att den blifvit utblåst för allo; detta gamla aktnings-. värda ljus har för längesedan brunnit ner il: staken; det lyser icke mer, det endast står och osar. : Man har talat om att konservatismen! skulle ämna göra fabelaktiga ansträngningar för att ännu en stund hålla lif i denna kolåde veke, vi tro det ej. Det gifves i detta fäll visserligen ännu några konservativa i vårt fädernesland, men knappast någon konservatism ij mening af ett stort och betydande parti. Sedan frågan numera blifvit bragt i det ytterstaf stadium, der den för närvarande befinner sig, skola alla veta att taga sin själ i sin hand. Vi skola blifva vittne till en ädel strid om vem som skall vara den första att bringa ett offer för fosterlandet. Biskopar och junkar skola knuffas med reformens ifrigaste vänner för att komma fram till altaret och vi skola i det afgörande ögonblicket se grefveli rn nn RR RR AAA — —