Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

lika stränga som uttryckliga. Man vågar icke i slottet insläppa zigenare eller taskspelare — — Min unge herre, utropade Chevrette lifligt, vi äro gudilof ingendera delen. Det är just sådane kringstrykare som bragt oss i den ömkliga ställning, hvari ni finner oss båda. — Men hvilka äro ni då, och hvarifrån komma ni? Och känna ni hvarken någon herreman eller borgare, till hvilken ni kunde vända eder? frågade Didier. — En herreman! Vi känna väl hundrade sådane, och den yppersta bland dem alla skulle icke förneka oss, om han i denna stund vore här, svarade dverginnan ifrigt. Den unge mannen betraktade henne förvånad. — Och den förnäme herren, huru heter han? — Bry er icke om detta storprat, afbröt Moucheron ängsligt; hon drömmer blott om prinsar, banketter och toiletter. — Stackars menniskor! förståndet måtte vara rubbadt i deras oformliga hufvuden, tänkte Didier. Och rörd af så stort elände befallte han bönderna att ledsaga dem till slottet Montehenu på hans risk och räkning, och att rekommendera dem i slottsintendenten Bernards omvårdnad. — Tack, nådig herre! sade dvergen bugande sig ceromoniöst och burleskt; men då ni så ädelmodigt gifver oss hjelp och beskydd, så skola vi icke heller lemna er, utan att åtminstone gifva er ett bevis på vår erkänsamhet. — Och det är ? frågade jägaren smålcende.