Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

tion är blott ett stycke papper? Om den e uträttar annat, beröfvar den menviskoegarne och deras advokater i Europa det argumen som de så ofta betjent sig af, då de påstått Norden slåss ej för slafvarna utan för att gör: söderns män till siva slafvar genom sin tariff oct sina yankeepåfund. De få nu se att det gäl. ler slafvarna på rama allvaret. Det är klart att proklamationen eger foga betydelse i och för sig för det närvarande, jemfördt med den, som den, om härarnes Gud vill, snart skall erbälla. Den är ett program rörande den Washingtonska regeringens plan att begagna sig af sina segrar i händelse den kommer att vinna dylika, sparare än ett förordnande om hvad som ännu de facto är oberoende af dess görande och låtande. Så betraktad förlorar pro klamationen den karakter af otidighet och orimlighet som dess motståndare velat tillägga densamma. Påståendet att den skulle vara gudlös, omoralisk åe såsom viljande uppmana slafvarna till uppror, till en ny upplaga af Do mingos rysligheter, är så mycket besynnerligare, då det kommer från dem som aldrig försumma något tillfälle att förklara det negrerna äro utomordentligt lyckliga, att de älska sina herrar öfver allt annat, att de vilja gå i döden för dem vid första tillfälle Åc. Det lugn hvarmed negrerna i de slafstater der ingen invasion norrifrån egt rum, åsett denna stora strid mellan nord och söder, hvari de sjelfva varit intresserade lika mycket om ej mera än någon af de stridande parterna — detta lugn, som så ofta af slafegarna och deras engelska bundsförvandter anförts såsom ett bevis på de svartas belåtenhet med att betraktas som boskap — är det ej en borgen för att slafvarne skola afvakta de nordliga härarnes ankomst för att betjena sig af frihetsförklaringen. Både reflexion och instinkt lära dem att detta är det klokaste de kunna göra. Dessutom gör väl den omständigheten, att snart sagdt, hela söderns stridsdugliga manliga befolkning är under vapen, ett negeruppror mindre sannolikt än någonsin, helst som väl inga försigtighetsmått till dess förekommande torde komma att fattas. Betraktar man återigen utsigterna till en snar och praktisk tillämpning at den förlossning ifrån träldomens ok, som i proklamationen utlofvas åt den så långe och så grymt misshandlade och förnedrade afrikanska racen, så måste det erkännas att dessa ej äro så ljusa som man skulle ästunda. Den förbiuring mot norden i allmänhet och denna åtgärd och dess välmenande upphofsman i synnerhet, som ger sig luft öfverallt i södern, lemnar ej mycket hopp om att någou enda af de aslälliga staterna skall sluta sig till Unionen före den 1 Januari 1863. Och den energi hvarmed rustningarna i söder bedrifvas, anfallsliniens oerhörda längd, svårigheten att underhålla de nordliga armeerna i ett flentligt land der de konfedererade trupperna redan lagt beslag på snart sagdt allt ätbart, det särdeles för de ovana nordtrupperna ytterst ohelsosamma klimatet, de sydliga generalernas strategiska skicklighet — allt gör det stora företaget vanskligt äfven för ett folk så ihärdigt, energiskt och sjelfuppoffrande som nordens amerikaner visat sig vara. Det bästa man kunde hoppas vore en reaktion i unionell riktning inom sydstaterna; men ännu har deraf formärkts endast spridda tillstymmelser i Virginien, Texas och NordCarolina; ty hvad beträffar den ifver hvarned man skyndat i New-Orleans att inom den föreskrifna tiden aflägga den äskade trohetseden till Unionsstyrelsen, så torde egennyttan och sjelfbevarelseinstinkten varit de tornämsta bevekelsegrunderna dertill. Måhända skall sjelfva det raseri hvartill socessionisterna på den sista tiden hängitvit!