Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

— När ni så ädelt räddat mitt lif, skall ni icke låt: oss dö vid randen af en afgrund, som hundar utan herre? tillade Moucheron. Didier rodnade och var synbarligen högeligen förvirrad — Min Gud! sade han efter ett ögonblicks tvekan, jag önskade jag kunde hjelpa er med min börs, likasom jag gjor! med min arm; men sanningen likmätigt, nödgas jag erkänna, att jag i denna stund är lika fattig som ni. Min förmyndare vill icke hafva på sitt samvete att hafva vant mig vid slösaktighet, och han håller mig så knappt med penningar, att jag icke ens kan gifva allmosor åt de behöfvande. — O! Förlåt oss, monsieur Didier, utropade dvergen rörd; vi äro bra otacksamma som så plåga er. Farväl! och om vi dö här, så skall det vara med en bön på våra läppar, att Gud gör er ädla hand rik, edert hjerta lyckligt och eder arm stark och väldig. — Var förvissad, sade dverginnan bönfallande, att vi icke på något skamligt sätt anropa eder menniskokärlek. Vi ämnade endast bedja er om gästfrihet tills i morgon. — Det är sannt; vi hafva icke stora anspråk, fullföljde Moucheron, och skulle gerna nöja oss med litet halm i eder hundkoja. Men vi göra orätt i att vara så efterhängsna. Förlåt mig, nådig herre! Didier stampade med foten i marken och bet sig i läpparne. — Jag vill af allt mitt hjerta vara eder till gagn, mina stackars vänner, återtog han, olyckligtvis är Seigneur Aurelin Marin de Montchenus, min välborne onkels, befallningar