Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

sig hafva förr eller senare en sådan reaktion till söljd. Det är knappast tänkbart att sådana känslor och åsigter som nu göra sig gällande i Richmond delas af hela den hvita befolkningen i detta kristna laud. Der måste ännu finnas de, hvilka ogilla och afsky en politik som hissar den , svarta flaggan, som dömmer alla nordens officerare, hvilka efter nästa års ingång tagas tillfånga, till ,,hard labonr och dem som äro anställda vid negerregementen att hängas). En sådan tyst opposition mot dessa barbariska stadganden, som visa huru litet södern förtjenar det civiliserade Europas sympati, är desto mera trolig som otaliga slägtskapsband förena nordens och söderns familjer, som många, många krigare i den ena armeen ha sina närmaste anhöriga i den andra. Hvad som inger hopp om nordens alutliga seger är jemte dess rättvisa sak den alltjemnt lika brinnande entusiasm, hvarmed nordens män och qvinnor bära krigets tunga börda. Jag har har haft många tillfällen att tala med sakkunniga och intelligenta personer från de begge sektionerna af den stora transatlantiska republiken, men ehuru jag uppmärksamt lyssnat till argumenterna från begge hållen, har det bhfvit mig allt klarare och klarare att norden har rätt och lifvas af den entusiasm, som endast en sann och ädel id kan ingilva, en entusiasm vida skild från den ifver som alstras af orättvisa och sjelfviska beräkningar. 1863 skall visa om ej den enkle och ärlige Abraham Lincoln varit visare än många skuggrädda politioi, som nu mästra hans handling. , Allt har sin tid, sade den vise Salomo; men om uppskof och förberedelser ha sin tid, så har också den afgörande handlingen sin. Och hvem vet om ej tiden nu var inne att sätta yxan till roten af det onda, af det okristliga och demoraliserande slafveriet. Men om allt har sin tid, har det äfven sin tid att sluta bref, Derföre farväl! —— — —