Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

allt hvad de förmådde löpa, lemnande efter sig, såsom krigsbyte, i fiendens våld, den kista de med en sådan ifver och omsorg transporterat. Bönderna höllo sig för goda att förfölja dem. Stolta öfver den oväntade hämnden nöjde de sig med att åskåda deras flykt, skrytsamt stödda på sina käppar och antagande en martialisk hållning. Men Moucheron var mindre ädelmodig. Det är visserligen sannt att hans hals ännu bevarade märket efter hvar repet intryckt sin mörkröda fåra. Också hade han under bultningen ifrigt upplockat alla de gråstenar som försynen här och der utstrött. Med dessa i banden begaf han sig hjeltemodigt åstad att förfölja flyktingarne, och påskyndade deras lopp med stenkastning och smädelser. Slutligen återvände han till bataljfältet, då ett lätt skri hördes från vassen. Det var den älskvärda och småtäcka Chevrette som uttågade från sitt gömställe, krigiskt svängande öfver sitt hufvud ryttarnes båda värjor. Hon kastade sig i armarne på brodern, som så förunderligt blifvit räddad af Didier. Efter denna deras innerliga omfamning var de begge dvergarnas första göromål att knäfalla för den ädle försvraraen, och föra hans händer till sina läppar. — Nå, nu äro ni utom alla fara, godt folk, sade den unge jägaren; fortsätt derföre er resa, och Gud vare med eder! — Ack, min käre herre, suckade Chevrette, vi äro uppgifna af hunger och trötthet, min bror och jag. Vi hafva nu i två dagar irrat omkring utan tillflyktsort eller föda.