Göteborgsposten – 28 oktober 1862, sida 1

—— — —. — och dyrbara spetsar! J hafven så länge vari generade af den parisiske Jupiters hotelser och j kännen behofvet af någon lättnad. Mer glömmen icke att j ej bören förlita er på förstar oeh minst på Napoleon; besinnen at ett. nytt omslag kan, innan j veten ordet af. förvandla jublet i tandagnisslan. Af Napoleon kan man vänta snart sagdt allt — utom redhghet och öppenhet i utrikes politiken. För öfrigt får jag erkänna, att hvad som inträffat ej synnerligt öfverraskat mig. KRedan i mitt sista bref till G.-P. yttrade jag mitt tvifvel på den från så många håll väntade lösvingen af frågan i öfverensstämmelse med Italiens önskningar, tilläggande att endast ett nödtvång torde förmå kejsaren att öfvergifva en ställning som lemnade honom så stort inflytande på Italiens angelägenheter, ja, möjlighet att när tillfälle yppade sig fiska i grumligt vatten för egen eller, hvilket klingar vackrare, för Frankrikes räkning. Forlitande sig på italienska kabinettets långmodighet, på italienska folkets obenägenhet att handla i strid mot konungens vilja, och på Englands fredskärlek och deciderade non-interventionsteori, har han ansett sig kunna fortsätta denna ockupation, hvars snara slut blifvit förutsagdt med sådan bestämdhet. För att gifva ett sken af rättvisa åt ett handlingssätt, som är och blir i strid mot folkrätten och idn om folkviljans suveränitet, hvarpå Napoleon sjelf stöder sin tron, har han börjat ett nytt kapitel i sin fredsmäklareverksamhet. Nya förlikningsförslag skola bevisa inför hela den katolska verlden den franske kejsarens outtröttlighet och uppfinningsrikhet 1 sina bemödanden att bringa den gamle påfven och det unga Italien i harmoni med hvarandra, under det att de å andra sidan afse att förmå Viktor Emanuel att tillsvidare åtnöja sig med sin gamla hufvudstad. Den som vinner tid, vinner allt, menar Na poleon och den förvånande lycka, som allt. hittills gynnat denne moderne och kejserlige Fabius Cunctators företag tycktes egnad att stadga hos honom en sådan öfvertygelse. Under det att Italiens nominiele bundsförvandt således begagnar sig al sin ställning såsom Europas mäktigaste monark för att förhindra realiserandet af dess käraste önskningar, gifva sig de engelska sympatierna för dessa önskningar luft i talrika demonstrationer, hvaraf några af en beklagansvärd, nästan tragikomisk natur. Vederbörande ha ansett sig böra intervenera icke i Italien men i Hydepark m. fl. ställen der differenserna i åsigter mellan garibaldister och papister, eller, hvilket är nästan detsamma, mellan engelsmän och irländare hotade att taga alltför allvarsam ja blodig karakter. Om man måste anse polisens och den väpnade styrkans mellankomst af behofvet påkallad i London, Birkenhead m. fl. ställen, så kan detta ej sägas om Lord Mayorns beslut att afsäga sig det en gång antagna förtroendeuppdraget avt presidera vid det garibaldiska möte som arrangerats af idel gentlemän, samt hans tilltag, att för detsamma stänga Guildhalls dörrar. För att förstå detta citykonungens beteende, måste man erinra sig, att han är erkekonservatif och fiken efter utmärkelser, om han än för tillfället någon gång tar munnen full af klingande liberala fraser för den kära popularitetens skull, som ju skulle kunna göra honom liksom vår barndomsbekante den celebre Wittington tre gånger lordmayor af London. En tillrattavisning, väl egnad avt erinra mr Cubitt om det vanskliga i att tjena tvenne herrar, att fika efter hofgunst och folkgunst, var gari baldisternas ide att ersätta honom genom hans gamle besegrare i parlamentsvalstriden mr Western Wood. Måhända skall hans herrlighets bevisade obenägenhet mot den liberala