Göteborgsposten – 27 oktober 1862, sida 1

hans blod har sprutat på vära rustningar, svarade Goulard högmodigt. Didier var ännu mycket bestört och betraktade dem med den oroliga och nyfikna öfverraskning, som man erfar, när man första gången skådar något vidunderligt föremål. Soldaterne trodde honom vara slagen af häpnad och lagade sig till att återtaga sitt hemska arbete. Den modfällde Moucheron uppgaf hvarken rop eller klagan. — Således, frågade Didier honom, hafva dessa män talat sannt; du är således en tjuf och spion? — På samma sätt sätt som baron de Montglat var en kattare, emedan han gaf de förföljda kättarne en fristad, ja, min unge herre; svarade dvergen. Jag vill icke försvara mig med en lögn. Jag är skyldig; döende af bunger ville jag tillegna mig qvarlefvor af dessa soldaters frukost; uppgifven af törst, försökte jag att få läska mina läppar ur deras laderflaska. Om detta brott fortjenar döden så hafva de rätt att hånga mig. — Lossa tåget! utropade Didier fast och bestämdt. — Ah bah! återtog Faucheux mönstrande honom med en oförskämd blick; har ni köpt kompaniet af vår kapten; efter ni vågar tilltala oss såder? — Eller kanske ni har lust att byta plats med den fördömde vanskaplingen? tillade Goulard. — Vi ha ingenting att afhandla med eder, min unge tuppkyckling, och vi skola bli ledsna om vi blifva tvungna att gifva eder er första akademiska lexa. — Tro oss, gå er väg och nöj er med att läsa några