Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 1

Laderfslaskan stod så nära att han med handen kunde räcka densamma, soldaterna blott åto och hyste inga misstankar att någon obehörig person var så nära, lika litet som bönderna, hvilka instinktlikt höllo sina blickar fästade på Vargklyftan. Ett ypperligare och bättre tillfälle kunde säledes ej erbjuda sig. A ena sidan sakta påstött af Chevrette, å andra sidan dragen af en oemotståndlig tjusningskraft, kunde Moucheron icke annat än duka under för frestelsen. Olyckan var dock framme, ty hans tunna och nervösa band darrade så häftigt att han slog omkull läderflaskan, och allt det spanska vinet rann ut på marken, De båda ryttarne, som blefvo häpna öfver denna sällsamma syn, uppgåfvo ett alarmskri, reste sig som om de blifvit upplyfrade af en spännfjeder, och grepo sina värjor, kastande omkring sig förvirrade blickar, samt frågande sig hvarifrån denna hand, som icke tycktes tillhöra någon menniska, kommit samt hvart den tagit vägen. Flyktingarne insågo att de voro förlorade. Chevrette blef grön i ansigtet, hennes tänder skallrade och hon var nära att utbrista i soyftningar, när Moucheron hastigt hviskade till henne: — Icke ett skri, icke ett ord, syster lilla, så vida du ej vill att de skola upptäcka oss båda två. — Men de skola ju komma rakt hitåt mumlade hon. — Nej, ty jag skall gå emot dem. — Du, min bror! Då skola de döda dig. — Hvad gör det, om jag blott frälsar dig. Och han tog ett skutt upp ur vassen, samt framträdde