Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 1

2 — klarade högtidligt, att hans spira kommit till honom från himlen! Han ville ej uppgitva absolutismens principer, och så snart hans deputerade kammare förrådde en känsla af sjelfständighet, vredgades han och ansåg sin kronas ratugheter kränkta. Det ostyriga parlamentet upplöstes, och hvarje sena spåndes, för att inverka på valen, så att man kunde tå en landidag, som helst af allt skulle vilja sola sig i det kongl. loendet. Dessa törsök misslyckades. De nya deputerade visade sig ännu mindre medgörliga ån de förra. Tvisten om penningpungen börjades åter, och en ny katastrot inträffade. Förvecklingen mellan den gudomliga rätten och deputerade kammaren innebar hela den konsututionela frihetens princip. Konungen begär fullkomlig undergitvenhet just i den punkt, der solkets motstånd skall vara fast. Ingen riksförsamling har någonsin halt framgåvg, som ej med representationen torenade beskattningen; och om de preussiska representationerna beslote emot sin öfvertygelse en budget, som regeringen begärde, skulle de oundvikligen mötas af en hvar med forakt. Då nu konungen ej lyckades att förmå deputerade kammaren böja sig för hans militåriska påbud, försökte han herrehuset, och lann det medgörligt efter önskan. Då dessa herrars ändringar i deputerade kammarens beslut ofversandes till denna, förklarade kammarens president dem (andringarne) okonstitutionela och ogiluga, och ett krafugt beslut tattades, enligt hvilket de förklarades vara at noll och intet värde och deri regeringen sades ej vara berättigad att göra några utbetalningar, som kammaren vägrade godkänna. Nu uppsatte konungen och hans nya rådgitvare ew kongl. tal, som från tronen upplästes tör den sortretliga kammaren. I detta absolutismens och oansvarighetens manifest ullsagas nationens representanter, att konungen will bushålla med statsmedten och utsöra den af regeringen uppsatia budgeten, utan att fästa afseende vid de rätkelser och vilkor kammaren sastat dervid, och genom denna statskupp afslutas den handelsedigra sessionen. Så fullkomligt eviga voro de preussiska deputerade rorande den pligt, som deras ställning ålade dem, att blott sex röster kunde erhållas af regeringens parti, då sluträkningen egde rum. Nationen står på ena sidan; konungen med sina junkrar på den andra; och armeen är sannollkt ledd af sådana osficerare, att den skall, förslatvad genom en den strängaste militärdisciplin, understodja regeringens planer. Man hoppas dock allmänt, alt folket ej skall gifva efter, utan värna om sin rätt. Det preussiska herrehuset står i uppenbar opposition mot folkets vilja och intressen. Det representerar feodala principer, och kämpar emot alla ett industrielt tidebvarfs föränlringar och förbättringar. Ån mera, det haar deputerade kammaren, emedan denna inkräktar på dess sjelfsvåldiga privilegier å lanlet samt försvarar kommunernas ratt till sjellstyrelse. Att af en sådan tropp af reaktionära bilda en högre kammare var ett misstag den preussiska författningen, hvilket val kan lända andra nationer till varnagel, som wo i färd med att delvis ombilda sina förattningar efter mönstret af det styrelsesystem, som mest motsvarar vår tids fordringar. Dev ir visserligen sannt att detta herrehus, säom hofvet väntade sig, år en pålitlig )Dundsforvandt för en reaktionär konungs lespotiska planer, men det stärker folket och ser det mod att samla sina krafter för en tor kamp, som ej kan sluta förr än den orivilegerade klassen är för alltid undertryckt. De preussiska junkrarne angrepo under de