Göteborgsposten – 24 oktober 1862, sida 1

sista debatterna deputerade kammaren i or dalag af våldsam hältighet, nästan fanatisk ovilja. De tycktes alldeles törgåta, att våra dagar ej äro sådana då en aristokrati kan lugnt uppväcka en strid med ett folk, och derasj kongl. vän uppfattar ej eller vill ej uppfatta saran för honom att till folkets ovilja mot en despotisk monarki lägga den biiterhet, som råder hos detsamma mot en till sitt skaplynne sjalf förtryckande privilegierad klass. Konung Wilhelm I:stes plan till armåens omorganisering må vara god eller dålig, men man kan ej borträsonnera faran af att besvara en deputation, det han vill och skall uttöra den i trots af representantforsamlingens vagran mot densammas giltighet. I sjelfva verket är nu konstitunonen kastad ofverbord. Folket måste återförvärlva sig den, dock på den lagliga revolutionens väg, nemligen så att rörelsen inom folket blir så allman och oviljan så tydlig, att hofvet och regeringen ej längre må svatva i den villfarelsen, att en möjligen nyvald kammare: blir lättbandterligare. En ständig opossition å folkets sida måste slutligen utmatta regeringen, ty öfver hvarje regering, äfven den mest despotiska, hvilar tolkets ständiga misstroendevotum med en blytyngd, som ull sist skall hejda dess gång. Det är otvifvelaktigt, att absolutismens framgång i Frankrike och demokratiens svärigheter 1 Amerika utofvat sitt inflytande på alla reaktionens anhängare; men det är dock den största dårskap man kan tanka sig al en suverän sådan som konung Wilhelm i Preussen, aw vilja efterapa kejsaren at Frankrike. Konungen af Preussen kan karrikera despousmen, men han kan ej täfla med snillrikheten och skarpblicken hos den af honom törut så kallade parvenyen. Han kan ej visa på något Italien, som han bidragit till att frigora. Hans främmande politik har nästan ötverallt vackt ogillande, och om den icke alldeles misslyckats, kommer det sig deraf att hans makt ej motsvarat hans vilja. Han har mot stått Österrike at afundsjuka mot en rivaliserande makt, men han har genom sitt motstånd mot Iribeten hemma aflagsnat från sig det konsitutionela paruets aktung otver hela Tyskland. Tills denna preussiska fråga blifvit löst, skall, såsom sagdt, en stor del at Europa svåfva i oro. Lemnade åt sig sjelfva, skulle preussarne och de andra tyskarne vara ofortrutna ndustriarbetare och fliugt sköta vetenskap och litteratur. Plågade af en absolutistisk furve i Berlin och en svärm mindre despoter i le många duodesstaterna, njuta de ej behof ig ro och känna sig osåkra om sin egendom. Vi ha härigenom i Tyskland eu slående exemel på det vidunderliga uti att många bli gjoja ull offer för få. De förhoppningar man ittills hyst om den konstitutionele konung Wilhelm, för tyska folkets återforvärfvaude af rihet och införande på banan at en sann uteckling, hafva emellertid genom ofvannämnja statsstreck blitvit tillmtetgjorda, och den nakt, som med sådan lätthet kunde ullvälla ig hegemonien i Tyskland genom att föra rihetens talan, har nu sjunkit ned i styrka onom en turste, som ej törstår sin tid, utan elst hvilar sig 1 medeltidens atmosfer.